Aftonbladet – 20 juni 1864, sida 2

som han var på ett stort stenblock, der hans egen höga gestalt gjorde honom fill det mest framstående föremålet för hopens blickar. Han hade varit sårad på flera ställen, såsom man kunde se af de ännu knappast läkta ärren. Det var någonting i hans ansigte och uti uttrycket i hans stora blå ögon, som kom en smärtsam rysning att genomila den romerske generalens bröst. Han kände sig sällsamt och oförklarligt dragen till fången, och han stannade framför honom och betraktade honom med en tankfull, forskande blick, som icke gick förlorad för den skarpsynte slafhandlaren. Jag hade ämnat visa honom enskildt, hviskade Gargilianus med en vigtig och hemlighetsfull min. Jag stod just på väg att lata leda bort honom, då jag såg er komma, min högtärade beskyddare. Ja, se osga på honom; han är storväxt, ung, frisk och kry och starkare än någon gladiator på fäktarbanan. De äro män af jern, dessa barbarer, det är verkligen. sannt, och denne har alldeles nyss anländt. Se der, se sje:f, ädle general, och ni skall se kalkmärkena på hans fötter. Men han är svårt sårad, anmärkte Licinius, som nu började betrakta honom med en köpares blick. Nej, det är bara lappri!4 utbrast Gargilienus. Det är endast några små skråmor, som nu i det närmaste äro läkta. De sticka emellertid ännu i ögonen, och -m de inte vore, skulle jag åtminstone fordra tvåtusen sestertier för honom. Dessa öboer äro billiga för hvarje pris.4Jag ger dig tusen sestertier, sade Licinius lugnt. Omöjligt! ropade slafhandlaren med en knäppning med fingrarne, som uttryckte ett eftertryckligt nekande. Jag skulle i sådant fall förlora på honom, min ädle gynnare! Man måste lefva. Ceesar skulle vilja ge mera för honom för att se honom dö på amfittbtern. Betrakta hans muskler. Hen