ögon, och tryckningen på hans hjerta och hjerna tycktes lindrad. Han tryckte ömt sina läppar på den dödas kalla panna och vände sig bort — en man, för hvilken det hädanefter icke fanns något godt att eftersträfva eller något ondt att frukta. Nya segrar krönte hans vapen i Britannien — en ny triumf väntade honom vid hans återkomst till Rom; men äran var numera för Licinius at intet värde och han tycktes lefva endast för uppfyllandet af sin ligt. Den rastlösa, oroliga blicken hade emellertid försvunnit. Han var alltid lugn och orubbl g både i stridens ovissa ögonblick och i segerns timma. Ehuru han ännu alltid var mild i sina handlingar, var dock hans yttre strängt och kallt. Han höll sig fjerran från hotvets såväl intriger som nöjen, men var deremot alltid färdig att tjena Inndet med sitt svärd, och reparerade vid många tillfällen genom sitt lugn och sin skicklighet sina föregångares misstag eller oduglighet. Lyckan log åt den man, som tycktes vara kall och likgiltig för henne. Ära och hedersposter regnade öfver honom, som syntes så föga bekymrad om att uppnå dem; och Cejus Lucius Licinius var måhända föremål för mera aktning och mindre afund än någon annan person af hans rang uti Rom. Det hände sig så, att generalen kort före Neros död, då han en dag gick öfver Slaftorget på sin väg till Forum, plötsligt kände sig fattad i armen af en ökänd menniskohandlare vid namn Gargilianus, hvilken ifrigt bad honom komma och bese en VM import af fångar, som nyss hade anländt från Britannien. Detta namn var tillräckligt att väcka Licinius deltavande; han gick, dit han hade blifvit ombedd, och talade några få vänliga ord på deras modersmål till de olyckhga barbarerna vid det han rick fram genom deras leder. Hans uppnärksamhet fängslades dock snart uteslutande af en vacker ung man med ståtlig och kraftfull växt, som lyligt tycktes känna det förnedrande i sin ställning, plocerad