Aftonbladet – 20 juni 1864, sida 2

neral hade läst igenom den, tvekade han, som om han hade ännu en ytterligare rap-: ort att afgifva. Slutligen sade han: sEn hydda har blifvit lemnad, stående inom fiendens linier. Jag ville inte befalla dess förstörande förr än jag bestyrt om begrafning af den döda kropp som ligger derinne. Licinius höll på att räkna de eröfrade vapnen. En död kropp, sade han likgiltigt; sär det en officer af högre rang? tDet är en qvinnas lik4, svarade tribunen. En skön ståtlig qvinna. Tydligen maka åt någon chef eller furste. För Guenebras skull, var hvarje qvinna, och i synnerhet hvarje engelsk qvinna ett föremål för Lieinius aktning och deltagande. Gå förut, sade han. Jag skall gifva ordres då jag sett liket; och generalen följde officeren, lill det redan omnämnda stället. Det ver endast en grof och simpel hydda, hopfogad af några få plankor och grenar. Den tycktes hafva blifvit i all hast uppförd, förmodligen till skydd åt någon som låg i yttersta själtåget. Genom en vid remna i taket inströmmade sommarsolen och kastade ett bländande ljus på den dödas ansigte. Den utsträckta kroppen var insvepti dess hvita drägt. — Härjarens bruddrägt. Ett hvitt band var lindadt kring hufvud och kinder, och det bruna håret var deladt öfver den jemna Berman lugn och qvinlig som fordom. Det var Guenebras ansigte, som låg der så sällsamt stilla. Gnenebras ansigte, så lika och dock så förändradt! Då han lutade sig öfver det och såg på ögonen, som lågo tillslutna under ögoubrynens jemna bågar — de vackra, ädla dragen stämplade af dödens hand — de ljufva läpparne, som äfven nu krusades af ett kyskt, älskligt leende — kunde han ej undgå att märka, att det fenns tankefåror på pannan och silfverstrimmor i håret — måhända följder af saknad, minne, sorg och bekymmer. för honom. Heta tårar uppsprungo härvid i krigarens