Aftonbladet – 20 juni 1864, sida 2

landet var åter i ett tillstånd af öppet krig. Snabba och afgörande åtgärder vidtogos; den romerska generalen Publius Ostorius skickade Licinius och hans legion till en annan trakt af ön, och oaktadt alla sina ansträngningar och allt sitt inflytande kunde den unge officeren aldrig vidare erhålla några underrättelser om Guenebra. Det var efter denna händelse som den förändring kom öfver Licinius, hvilken sålunda kommenterades af de under hans befäl stående soldaterna. Tio år af lysande bedrifter hade förflutit då han återvände till Britannien. Nero hade helt nyligen tillträdt purpurn, och hade ännu icke visat sig säsom det odjur han sedan blef. Till dess de blifvit undergräfda af okufliga passioner voro kejsarens administrativa talanger icke oansenliga; och han utvalde Lieinins för den ansvarsfulla post, som blef honom anvisad, på grund deraf att han var en fulländad krigare och hemmastadd i det land han skulle sköta. Den sednare mottog med glädje det honom uppdragna kallet: genom alla tidens och lyckans skiften, hade han aldrig förgätit sin britiska kärlek. Under Syriens brännande sol, vid Donaus frusna stränder, hemma eller borta, under fred eller krig, stod Guenebras anlete ständigt framför honom, ömt och trofast såsom då de skildes under den gamla eken. Han längtade att ätminstone ännu en enda gång få återse det. Han fick det äfven och på följande sätt: En partiel insurrektion hade blifvit qväfd på andra eidan Trent. Den romerska förtruppen hade öfverrumplat briterna och tvungit dem att fly i största förvirring, lemnande sin tross, sina dyrbarheter och i många fall äfven sina vapen efter sig. Då Licinius hann fram med hufvudstyrkan, fann han väl inga fåvgar tagna, ty allt som hade if och anda hade flytt, men deremot ett rikligt byte, öfver hvilket den romerska disciplinen hade hållit en sträng vakt. En af hans tribuner närmade sig honom med en ista på det gjorda bytet: och då hans ge