Aftonbladet – 18 juni 1864, sida 2

centrala rummet, och så mycket man sej deraf viltnar om elegans och beqvämlighet Frescomålningar, föreställande scener w krigarlifvet, pryda väggarne, och iett hörr af rummet står en trof, sammansatt af an fallsvapen och den skyddande rustningen så ordnad att den bildar en glänsande oci framstående prydnad. Stora flaskor och bä gare af glänsande guld, och somliga af den prydda med dyrbara ädla stenar, stå upp ställda på ett sidobord; men det är tydlig att ingen gäst väntas till aftonen, ty bred vid den mot väggen stående soffan il framsatt ett litet bord, dukadt endast fö en person, med en ren serviett, och er silfverkopp med dithörande fat stående deruppå. Denne person är ingen annan än husets herre, som nu kroppsligen van drar fram och tillbaka i sin pelagång i Rom, medan hans själ skådar en fager sträcka af skog och dal och glänsande vatten och frossar af de svala fläktarne, de balsamiska dofterna och den vilda yppiga skönheten i det aflägsna Britannien. Fem och tjugo år! och likväl synes det som om det endast vore i går. Pannan fåras, håret grånar, styrkan aftager, energien svigtar, hjernan blir ofruktbar och sinnena slöa, men hjertat blir aldrig gammalt. Alrer, ärelystnad, nöjen, faror, pligter, missöden och framgångar hafva fyllt ett fjerdedels århundrade och gått förbi likt en dröm; men tryckningen af en hand, minnet af ett ansigte har öfverlefvat dem alla. Cajus Lucius Licinius, romersk patricier, general, preetor, konsul och kejserlig prokurator, är iter den unge befälhafvaren öfver en leion, med veriden framför sig, och den qvinna han älskar vid sin sida. Detta är hvad han nu ser, och han har sett denna syn ofta i sömnen och i sina vakna drömmar.