Aftonbladet – 17 juni 1864, sida 3

yu b j sig öfver hvad Sverge borde ha gjort, medan det hade tid dertill, manligt, raskt och förtröstansfullt, utan främmande fingervisning. Historien skall en gång döma, lika rättvist som oblidkeligt, öfver de motiver, som föranledt vårt tillbakad nde från -JDanmark. Den allmänna opinionen inom både Sverge och Norge har redan afgifvit Isin dom. Det är icke så litet betecknande, att samtidigt dermed att Danmark synes alldeles öfvergifvet af svensk-norska regeringen, bildar sig i Norges hufvudstad en storartad förening med det öppet uttalade ländamålet att arbeta för en sammanslutning I mellan de tre nordiska rikena. Den skanI dinaviska iden lefver således icke blott, utan I kommer nog att omfattas med allt större lif och värme af de trenne brödrafolken, än någonsin hittills, oaktadt den faran legat nära till hands, att Danmarks öfverlemnande åt sitt öde skulle g den nordiska enhetstanken ett obotligt sår för all framtid. Men det lönar, såsom vi redan yttrat numera icke mödan att grubbla öfver hva vi bordt göra, men försummat på ett lika oridderligt som oförsvarligt sätt. Det återstår nu blott att tänka på hvad som är att göra, innan allt går förloradt. Rysslands uppträdande i dansk-tyska frågan gifver, om det behöfdes, ännu ett ytterligare bevis, huru misshaglig en skandinavisk union är för denna vår arfhende, som alltid gjort affärer i split och söndringar, och som mycket väl vet, att ett enigt och förenadt Skandinavien skulle blifva en stötesten och förargelseklippa för dess eröfringsplaner. Det ges ögonblick i historien af så varnande och talande natur, att blott den rent af förblindade kan misstaga sig på betydelsen deraf. Ett sådant ögonblick är det närvarande. Måtte det icke gå oss spårlöst förbi! Hvad Sverge nu har att göra är att, likasom Norge, upptaga den skandinaviska enhetsiden till allvarligt begrundande och söka föra den till ett praktiskt resultat. Genomförandet af denna idt skall, jemte ett allt mera utveckladt nationalförsvar, icke blott lemna oss elt fullt tryggadt skydd mot en invasion från Ryssland, utan äfven, kvilket är lika mycket värdt, fricöra 0ss från det skamliga beroende, hvari vi en längre tid befunnit oss till denna makt, — ett beroende, som varit på väg att mörda vår sjelfkänsla och tillit till våra egna krafter, samt, om man får tro åtskilliga hörsägner, äfven lärer varit en af orsakerna till annullerandet af den allians, som höll på att afslutas med Danmark. Då vi äro öfvertygade om, att något familjfördrag icke längre existerar mellan de svenska och ryska hofven, och då man således ansett sig ega fullgiltiga skäl för det antagandet, att Sverge i den dansktyska frågan kunnat handla helt och hållet sjelfständigt, har den antydan om motsatsen, som här och der låtit sig förnimma, gjort ett högst pinsamt intryck på alla dem, som hälla något på nationaläran och landets oberoende. Det finnes hos oss åts på hvilkas fosterlandskärlek vi alldeles icke tvifla, som i den skandinaviska enhetsfrågan fortfara att gå mot strömmen. För dessa män är allt hvad skandinavism heter ännu blott en tom utopi, en opraktisk röra, som de ej kunna fatta och hvilken de derför ej heller vilja understödja. Då dessa män antagligtvis icke kunna sakna blick för framtidens vådor, skulle det vara af stort insse att få erfara, huru de sjelfva tänkt sig igheterna till det försvar, som så snart skulle kunna behöfvas, enär en sammanslutning af de tre nordiska folken för dem ingenting betyder. Men i detta hänseende illiga upplysta män, äro de tysta som muren! Det är tillräckligt för dem att förlöjliga, kriticera och rifva ner — och dermed anse de sig ha vederlagt och gjort allt hvad som i vår allvarsomma tid kan behöfva Hvad kan då vara orsaken till detta begrinande af en stor och betydelsefull framtidsid — en id, som redan tyckes vara klar för Europas mest prakt statsmän i England, Frankrike och flera länder, under det att åtskilliga af våra kära landsmän dels ännu icke mäktat uppfatta, dels söka att ridikylisera densamma — hvad kan vara orsaken till detta grin? — Månne litet sårad fåfånga? Månne litet smått förargelse öfver alt hafva råkat något efter sin tid? Kanske, när allt kommer omkring, blott detta olycksaliga rätthafveri, denna passion att ligga öfver, detta sjukliga, nervösa begär att säga b derför att man sagt hjerna och gör af envisheten en dyg tröstar sig med att vara ytterst patriotisk? Ett och annat, i ett obevakadt ögonblick . undsluppet ord kan ock gifva klaven till gåtan. Jag har icke varit med på något studentmöte. Jag har icke gjort något karnavalståg till Köpenhamn och Christiania, m. m. Således, derföre att jag icke varit med, så duger icke saken. Derföre att jag r vara något äldre än studentmötenas an, eller måhända var en mycket intresselös personlighet på den tiden, så är kela skandinavismen en förflugen id, som bäst egnar sig för gycklet. Motiverna må nu vara hvilka som helst, så är det illa, mycket illa, att icke alla upplysta svenska män kunna komma öfverens i en så stor och vigtig nationalfråga, å hvars lösning vårt framtida oberoende 1 så hög grad beror. Att arbeta bort denna schism, alt kring en enda fana förena alla fosterlandsvänner, bör nu vara hvarje sann patriots uppgift. Det är ju så lätt att glömma små förargelser och små missförstånd, då det gäller det stora hela, då det gäller allt och alla! På ass sjelfva böra vi hädanefter framför allt lita, Bort med den olycksbringande drömmen om andras hjelp ! Om denna hjelp kommer, bör den tacksamt mottagas; men den bör ej tiggas, ej förutsättas såsom gifven. Blifva vi fullt eniga inom oss sjelfva, så ökas ock derigerom våra krafter och växer förmågan till motstånd. Fördomar, ståndsintressen, småsinnade beräkningar böra nu, om någonsin, gifva vika tänken derpå, att det blott är en gemensam sammanhållning, som kan gifva räddning, då splitet och afunden ofelbart skola störta oss förr blickande :