Aftonbladet – 17 juni 1864, sida 2

löfte; ja, om Mariamne hade stått emellar honom och tillfredsställandet af hans äre lystnad eller endast hans hämd, skulle har utan barmhertighet hafva gålt öfver sit barns kropp. Väl bevandrad i sin familjs traditionei och sin nations historia, var hun i hög grac besatt af denna bördsstolthet, som utgjorde ett så väsendtligt drag uti den judiska ka rakteren, och var öfvertlygad att det va hans folks slutliga bestämmelse att herrskt öfver hela jorden. Han egde mer än sir andel af denna stolia sjelfbelåtenhet, sön förmådde faristen att hålla sig på afstånc ån dem som voro lägre än han sjelt, me. dan han hade hela det vilda mod och der energi som utmärkte Juda-lejonet, så för rligt då det blifvit retadt och så svårt at lugna då det väl blifvit segrande. I sit hjertas innersta förutsåg han redan den tid. dä Jerusalem äter skulle bli en herrskande stud, dä de rom örnarne skulle blifva bortdrifua från Syrien och en hierarki åter bli det utvalda tolkets styrelse. Att har å skulle bli en ny Judas Maccabicus, er högste anförare för de trognas armeer, val en helt naturlig ärelystnad hos en djerf och icklig krigare; men för att göra Jleaza ittvisa, bör nämnas att hans egen person. liga upphöjelse hade endast en ringa del i hans planer, och att personliga iniressen aldrig korsade dessa framtidsvisioner, med hvilka hans mörka och farliga entusiasm så mycket älskade att sysselsätta sig. Det var en ganska kinkig sak att i Rom intrigera med Vitellius mot just den general ät hvilken kejsaren, åtminstone till utseendet, hade uppdragit högsta mukten. Det vag ait oppla gett farligt spel att mottaga ullmåkt och instruktioner uf höga rådet i Jerusalem och att begvgna eller förbigå lem, allt efter hans cgna politiska åsigter ch framtidsplaner, Det var ingen lätt suk utt hålla stången not sådana män som Julius Placidus uti en trid der finhet, list och dubbelhet voro de änsta vapnep; meg det vukfadt beträd