Aftonbladet – 16 juni 1864, sida 3

VAC BU OR och förena sig med Warrens segerrika trupper. Ett besök i Albambra. i Af H. C. ANDERSEN. (Slut från gårdagsbl.) Vackert, men öfve:raskande smått var här. Jag fann ej den storhet och utsträckning jag tänkt mig: men då jag vandrade genom dessa hvalf, dessa gårdar. dessa salar, syntes de vidga ut sig: det var som jag gått i en fantasiens förstenade spets-bazar, der vattnet sprutade upp i klara strålar, sorlade fram i marmorgollfvets rännor och fyllde de stora marmorbassinerna, hvari guldfiskarne jsummo. Väggarnes nedersta del, ponelninIgen, består af mångfärgade porstinsflisor, medan väggarne sjelfva äro beklädda med ett opoleradt hvitgult porslin af marmorartadt utseende, så konstfullt genombrutet som det varit en spetsslöja, lagd öfver röd grön och gyldene botten. Sirater och inskrifter löpa, arabeskartade och förvirrande för ögat, 1 och ur hvarandra, men antaga dock, vid närmare påseende, bestämda och regelbundna former. På väggarne slingra sig verser till Guds och profetens lof, medan andra inskrifter der tala om mohrerkungarnes bedrifter, om ridderlig tapperhet och skönbetens makt. Alhambra är, som en I gammal legendbok, fullt af fantastiskt in;slingad bildskrift, inlagd på guld och färger: I hvart rum, hvar gård är ett särskilt blad; jsamma historia, samma språk och dock alltid ett nytt kapitel. Sala de los Ambajadores, der mohrer-kunI garne mottaga de främmande ambassadörerna, är ännu till största delen i sin gamla I herrlighet, men huru återger man den väl i ord? Hvad hjelper det väl att man berättar att panelningen utgöres af gröna porslinsIflisor, att väggarne i hela sin höjd förefalla som de vore öfverdragna med ett gazdraperi, hängande öfver guldbrokad och purpur, och att detta flor är en huggen stenmassa, ett filigramsarbete, der de hästskoformiga fönsterbägarne, med sina lätta marmorpelare, släppa in dagern:; rosettformiga öppningar, uthuggna ofvanför fönstren, öka degsljuset, så att trätaket med sina praktfal a sniderier erhåller full belysning. 2j ordet, men fotografien kan återgifva bilden, och dock är man framför denna bunden vid en viss bestämd punkt: man måste fritt röra sig härinne, rätt samla och njuta af hela skönheten, gå fram (till det öppna fönI stret, blicka ned i den trånga, vildt romantiska dal som genomströmmas af Darro, I derpå vända sig om, se ut i den öppna försalen till de luftiga, lätta bågarne, hvilkas sirater likna förstenade slingerväxter som omsluta de arabesk-artade inskrifterna, hvilka förefalla som de vore genom ett trollslag. framkallade på väggen. Lejongården prunkar med samma herrlighet. — Briissellspetsar, väfda af porslin, eit tyllbroderi af sten, uppburct af smärta marmorkolonner, bilda här skiljeväggar, hvalfbågar, kiosker och alkover. Lejonen deremot äro eländigt utförda; klumpiga och tunga, ligga de midt få gården omkring springbrunnen. Här till venster, åt Darro till, inträder man i de Två systrarnes sal, sålunda benämnd cfter de två stora marI morskifvorna i golfvet. Man höll på att kläda, som man kallade det, den i sig sjelf vackrast klädda sal. Öfver väggarne hängde man tunga tapeter af kläde och sammet med guldfransar och tofsar; de undanskynide för mycket af den egentliga prakten: endast I taket var fritt att se och beundra i dess Jorubbade gamla herrlighet. Det var som man tittat in i kalken afen underbar, skönt formad blomma. Midt öfver, på andra sidan af Lejongården inträder man i Abencerragernas sal. Den var ännu fri från dekorationer och stod i hela sin ursprungliga smakfullhet. Midt på golfvet sågo vi den stora marmorfontänen, ännu färgad af Abencerragernas blod; det har trängt in i stenen och anklagar ännu efter århundraden den olycklige Boabdil. Till denna sal anknyter sig, säger man, den enda spökhistoria Spanien eger: härifrån jhör man om natten jemmerrop och hemska skrik af osaliga andar. Vi föras igenom en hel labyrint af galerier, kiosker och salar; vi stiga ned på små gårdar in i herrliga badrum, vid hvilkas ingångar stå nymfer och grinande satyrer, huggna i marmor. Dagsljuset faller matt in genom stjernformiga öppningar: stora marmorbassiner inbjuda till badning. Ännu ser man i väggarne jernrör, som nedförde det kalla och varma vattnet. Man stiger åter uppför några trappsteg. kommer genom gallerier med lätta marmorpelare under hvalfbågarne, ser ned i små blomsiergårdar och på gårdar med konstfulla uthuggningar och uppnår ett slags paviljong, Et mirador de Lindaraja — något det täckaste, elegantaste och smakfullaste man gerna kan vilja se. El mirador är en hängande boudoir, en praktblomma i hela denna underbara byggnadsbukett. Den hänger ut öfver bergklyttans grönklädda brant, utölver popplar och cypresser, och man har häritrån en vidsträckt uisigt öfver Granada samt de närliggande I vingardarne och bergen. En arkitektonisk dröm? har man betecknande kallat Alhambra. Drömmen var nu jen skådad verklighet, som jag aldrig glömmer. Uppfylld och ötverväldisad deraf kom