Aftonbladet – 15 juni 1864, sida 2

— En korrespondent. från Paris till Kölnische Zeitung förmenar att den augustenborgska pretendentens vägran att gå in på de preussiska fordringarne är i hög grad egna! alt lätta en fredlig afgörelse, enär Preussen i följd deraf är mindre obenäget att gå in på Englands förslag om Slesvigs delning, men detta förmenande tyckes svårligen vara grundadt. Kejsaren af Ryssland ankom i torsdags afton till Potsdam. Hela den dagen hade konungen haft ningar med von Bismarck och krigsminitern Roon. Efler sammankomsten med yska kejsaren skall konung Wilhelm hafva ett möte i Carlsbad med den österrikiska kejsaren, som dit åtföljes at sin utrikesminister, grefve Rechberg; och den så länge omtalade alliansen mellan de trenne makterna blir kanhända beseglad i dessa dagar. Derest det lyckas konung Wilhelm att helt och hället draga Österrike öfver på Rysslands och Preussens sida, hvilket torde kunna anses för sannolikt efter wienkabinettets sednaste uppträdande, så förestår säkerligen ett möte mellan de trenne suveränerna. Franska Monitören begynner också mer och mer öfvergifva sin hittills visade moderation. Den meddelar de mest graverande upplysningar om Rysslands beteende mot polackarne, och Morning Post hotar bestämdare än någonsin med att England och Frankrike skola i förening föra ett krig, hvaraf skall följa en betydlig omhvälfning i Europas territoriala förhållanden, mest till Tysklands skada. När allt detta sammanlägges, kan man komma till den slutsatsen att den stora strid, som alla anse för oundviklig, torde utbryta förr än de flesta vänta. Att man icke af de 14 dagar, som ytterligare lemnades konferensen, kan päåräkna en fredlig lösning af striden mellan Danmark och Tyskland, det synes redan af det sätt, hvarpå den tiden begagnas: första mötet under förlängningen utsattes nemligen till först i dag onsdag. Någon eftergifvenhet från Preussens sida kan icke väntas, och dess utmanande hållning har för öfrigt länge visat, att det ej fruktar att stå ensamt. Dess mod har ytterligare blifvit stärkt genom oenigheten mellan vestmakterna. Emellertid halva den engelska regeringens organer alltid förnekat att denna splitiring vore oläklig, och lord Clarendons mission till Paris har utan tvifvel varit första steget till ett närmande. Nu lägges kanhända sist handen vid verket, ty från Paris berättas, att hertig de Morny har rest till London i särskil! ambassad, för att unlerhandla omedelbart med lord Palmerston.