Aftonbladet – 15 juni 1864, sida 2

laonster hade skördat förakt äfven af dna nation af mjuka smickrare, dömde hom till korsets död för att han hade vat tadla Neros laster och säga Nero sanrgen. Jag hörde honom bedja, att han nte blifva korsfäst med hufvudet nedåt, cedan han icke vore värdig att dö i samr ställning som hans herre och mästare -jag kan ännu tydligt se honom framför 1, tycker mig 1 detta ögonblick se det Ika anletet, det ädla hufvudet, de mörka, pgomträngande ögonen, den smärta, senfa gestalten och framför allt den aldrig c enda ögonblick svigtande förtröstan, den tumferande oförskräckthet hvarmed han udrade till döden. Jag var med Paulus, a ädle faristen, den naturaliserade rorrske medborgaren, då han, ensam, midt knd en mängd passagerare och soldater, knt blickade på de svarta böljorna då de de kring värt sönderslagna skepp och kl oss alla vara vid godt mod, ty hvarda sjöl, tvåhundra och sextiofem till aniet, skulle komma helbregda till stranden. 2 erinrar mig med hvilken förtröstan vi Ickade på denna lilla magra gestalt, detta wariiga och iutagande ansigte med dess uliga ögon, dess buskiga ögonbryn och tcka sillverströdda skägg. Visågo att det v själen som uppehöll och stålsatte manus svaga kropp. BSjelfva barbarerna, der vlandade, kände samma inflytande och alle gerna velat dyrka honom såsom en od. Nero hade allt skäl att känna frukp för denna milda, ödmjuka, förtröstansmen energiska natur; och då det kejodjuret fruktade, likasom då det beade, älskade, hatade, afundades el: föraktade, måste hans känsla qväfvas i nd. Föll äfven denne man ett offer? fråde Esca, hvilken, ehuru han alltemellanåt o mot dörren, hvarigenom Mariamne hade tt ut, med lifligt deltagande alhörde den mle mannens berättelse. (Forts, följer.)