längre, hvilkas motståndare äro talrikare, men hvilkas seger dock är mera viss och mera iärofull.? Esca såg ut som om han ej hade förstått honom. Briltens tankar vandrade tillbaka till trampet af de anryckande kolonnerna och vapnens klang samt det tappra motstånd som gjordes mot inkräktaren af de hvitmantlade krigarne med sina långa svärd, bland hvilka han sjelf hade varit en af de bästa och tappraste. Det är svärt att strida mot Rom?, sade han med glödande kind och gnistrande öga. Likväl kan jag inte tro annat än alt vi, om vi aldrig låtit locka oss tillatt anfalla, om vi hade dragit oss tillbaka in i landet då fienden nalkades, ständigt barcelerat och afskurit honom då vi hade tillfälle dertill — mera litande på våra skogar och strömmar, och mindre på våra armar — skulle kunnat tämja örnen och stäcka hans vingar samt slutligen drifva honom tillbaka öfver hafvet. Men hvad angår mig väl nu allt detta?? tillade han med en bitter nedslagenhet målad i sitt anlete. Jag är ju numera endast en stackars barbarisk fånge och en slaf här i Rom.? Calchas betraktade hans ansigte med en uppmärkeamt forskande blick; derpå lade han sin hond på den unge mannens axel och sade i frågande ton: Det finnes intet grått hår i dina rika lockar, inte en cuda skrynka på din pauna, och likväl har du ; Hvem har inte dee muniert, och likväl 1 att det skulle komma ?Du är on slef och e jag aldrig trott långt.? tar all bli fri? Jag är en slaf?, svarode britten, och jog skall bli fri, men inte före min död.? å än efter döden??? fortfor den gamle sunde ton. Efter döden?. svarade den andra, skall jag blifri som clementerna, hvilka jag blifvit lärd att tillbedja och i hvilka man sagt mig att jag kommer att upplösas. Hvad