Aftonbladet – 14 juni 1864, sida 2

; Här stannade hon plötsligt och tryckte sig närmare intill sin följeslagare, medan I hon på samma gång drog sin slöja tätare kring ansigtet. Hennes snabba öra hade uppfångat ljudet af hastiga steg, och hon fruktade att man möjligen kunde förfölja henne. Det är ingenting?, sade Esca uppmunnde; ?det värsta vi nu ha att frukta är gon drucken frigifven eller klient som ragglar hem från sin herres qvällsbord. De äro ett svagt slägte, dessa romerska medborgare?, tillade han godlynt: jag tror att jag kan lofva att hålla dem på afstånd, om de inte komma mer än ett dussin i sönder.? Den muntra tonen lugnade henne icke mindre än den starka arm, vid hvilken hon hängde. Det var angenämt att känna sig så trygg efter den förskräckelse hon hade lidit. Stegen voro verkligen af några liderhga dagdrifvare som vandrade hem efter ett utsväfvande lag. De hade påskyndat sina steg då de fingo sigte på en qvinlig gestalt: men det var någonting uti hennes Beskyddares min som varnade för närgångenhet, och de veko hellre af åt ardra sidan n kommo i beröring med en så kraftig motståndare. Flickan kände sig stolt öfver sin ledsagare och blef för hvarje ögonblick allt mera trygg och lugn. Hon hade nu fört honom in på en mörk och smal gata, vid hvars ända Tibern kunde ses framglimta under den stjernströdda himmelen. Hon stannade vid en port af torftigt utseende, som satt infattad i en naken mur, och då hon lade handen på en hemlig fjeder, sprang den ljudlöst upp vid hennes vidrörande. Derpå vände hon sig om till sin ledsagare och sade öppet: ?Jag har ännu inte tackat er hälften så mycket som jag ville och borde. Vill ni inte stiga in i vår tarfliga boning och dela med oss elt stycke bröd och en bägare vin, innan ni aflägsnar er? Esca var hvarken hungrig eller törstig, men det oaktadt böjde han sitt hufvud och följde henne in i huset. Farta. följer.) tr: