Aftonbladet – 14 juni 1864, sida 2

dock icke nagot inflytande på hans känslor eller åsigter, ja, hon visste till och med att hän ofta ogillade hennes görande och låtande och att han för hennes karakter hyste ett slags hjertlig medömkan, icke längt från förakt. Icke heller Julius Placidus, som var den enträgnaste på samma gäng som den slugaste al hennes tillbedjare, hade gjort något intryck på hennes hjerta. Hon värderade hans förstånd, kände sig road af hans samtal, hon gar sitt bifall åt hans djupt anlagda planer, hans slösande frikostighet och öfverdådiga sorglöshet. Men hon tänkte uldrig ett enda ögonblick på honom då han var frånvarande, och det var någonting i hans karakters kallblodiga grymhet för hvilket hon älven i hans närvaro skyggade tillbaka. Måhända beuudrade hon sin fäktmästare Hippias, en f. d. gladiator, som förenade vackra och regelbundna anletsdrug med ett visst härdadt och krigiskt uttryck, hvilket behagade henne mera än hågon annan mans utseende, ty med hela sin stolthet och sitt kalla yttre var Valeria en qvinna som fängslades af det ytire; men Hippias var på grund at det rykte han förvärfvat sig i sitt yrke sedd med öm.va blicsar af hälften bland fruarne i Rom, och nåhända följde hon endast sina vänners xempel, bland hvilka det vid denna tidvunkt ansågs såsom ett bevis på god ton och fin smak att vara förälskad i en glaliator. Stark i sina passioner likasom till sin roppskonstitution, tyglades de förra endast senom en okullig stolibet och en vilja, som ar mer än manlig i sin kraft och beslutamhet. Likasom under den fina huden den unda, hvita armens muskler voro fasta och årda som marmor, så klappade inom denna ia och lugna barm ett hjerta, som för odt eller ondt kunde väga, uthärda ochl rotsa det värsta. Valeria var en qvinna,l: vilken ingen utom en mycket djerr elleri rycket okunnig älskare skulle vågat lägga vid sitt hjerta; men det oaktadt skulle! ock den rätta mannen möjligen kunnat i