Aftonbladet – 14 juni 1864, sida 2

t a hand, Och rosor blomstra upp vid hvar e steg! Rikedomens metaforiska blommor, välgång och beundran tycktes verkligen spira upp under hennes fötter, och hennes ståtiga skönhet skulle icke halva missprydt en erlig brud; men det måste hafva varit gonting mer än utvärtes stål och grannåt — någonting ädlare än purpurn och diademet — som skulle kunnat vinna Valerias hjerta. Hon var så van vid det som var skönt, dyrbart och förfinadt, alt hon slutligen lärde sig att anse dylika egenskaper om en helt enkel och gifven sak. Det föreföll henne helt naturligt att ter måste vara ädla, vagnar yppiga, hästar snabba och män tappra. I admirari var en gän grundsats inom den klass hon tillhörde; och medan deras måttstock var så högt uppsatt, att det som uppnådde densamma icke beundrades för sin förträfflighet, ansågs allt som stod derunder med ogilande och för akt. Valerias lif hade varit en ständig följd af nöjen och förströelser men det oaktadt var hon icke lyc eller ens nöjd. Dag för dag kände hon behofvet af något nytt intresse, något nytt retmedel: och det var sannolikt denna läugtan, mera än verklig lastbarhet, som dref henne att blanda sig i dessa förnedrande uppträden, hvilka egde rum vid firandet at Isis, Juno och andra mytologiens gudar och gudinnor. Att Valeria hade vunnit tillbedjare i mängd torde icke behöfva nämnas. Hvarje nyttansigte hade emellertid för heune endust nynetens dragnii raft. Gunstlingen för ett ;gonblick hade just icke stort skäl att brösta ig öfver sin ställning. Under den första veckan retade han heunes nyfikenhet, under len andra smekte han hennes fantasi; men om han var klok tog han dermed godvilligt fsked, innan han ombads att göra det med n öppenhet som icke tillstadde något mis örstånd. Måhända var hennes frände Licijus den enda person i verlden som hon espekterade: och det osktadt hade hon b