Aftonbladet – 14 juni 1864, sida 2

Hercules! Dessa barbarer ha åtminstone det fria bruket af sina lemmar. Minsani stupade inte presten likt vn hvit oxe vid den Mucionska porten. Tror ni att han gjorde sig mycket illa? Tror niutt han kan resa sig igen Denna sista fråga ställdes till den kring den fallne Spado samlade folkmassn och var enda t utsprungen från det medlidande, som aldrig helt och hållet slumrar i qvinnans bröst. Den fallne eunucken tycktes emellertid icke ha synnerligt brädtom att komma upp på sina ben igen. Han vred och vältrade sig på ett hi obeqvämt! och ohyggligt sätt och gaf sina känslor luft i högljudda och ömkliga qvidanden och jen merrop. Etter ett sådant be tycktes ingen af de öfriga presterna särdeles benägna att hämnas gudinnans förolämpade majestät genom att vidare gifva sig i delo med flickan och hennes beskyddare. Stödjande och nästan bärande hennes lutade gestalt, förde Esca henne bort med hastigs och fasta steg, alltemellanåt stannande och seende sig ulibaka, likasom om han icke ocrna hade lemnat sitt verk haltslutadt och lör ingen del vore ovillig att förnya striden. Det sista Valeria såg af honom var då hans idla hufvud med en artig och beskyddande relse böjde sig ned för att lugna och östa hans skrämda skyddsling. Alla hennes qvinliga instinkter uppreste ig i dutta ögonblick mot den vidriga hop, hvilken hon var inblandad. Hon skulle västan kunnat afundas denna obetydliga, kända flicka, som nu skyndade bort genom !e mörknande gatorna vid sin kraftfulle bekyddares arm, skulle nästan kunnat önska ig sjelf vara en bondflicka eller en slafvinna. ned någon i verlden att se upp till och älka. Valerias lif hade varit ett bortskämdt arns allt ifrån def dag hon lemnade sin agga — denna förgyllda vagga, öfver hvilen ammorna hade upprepat den vanliga omerska välsignelsen, med ett eftertryck, om i detta fall syntes vara profetiskt: på brittens styrka