Aftonbladet – 13 juni 1864, sida 3

hona 1 Johnstons tank. Den sistnämnde hade för afsigt att söka förena sig med Lee. Våra frivilliga och vår politik. (Bref från en svensk frivillig.) Det är en känd sak, att de svenska och norska frivilliga, som befinna sig i dans tjenst, äro åf den mest blandade beskafienhet. Ställdes på hvar och en af dem den frågan, hvarföre de tagit ett rädant steg, så skulle svaren troligen Di ganska olika. För flera af våra svenska officerare t. ex. har säkerligen anledningen i någon mån varit intresset för deras yrke samt ett berömvärdt begär att genom praxis gilva säkerhet och lif åt deras teoretiska insigter. Men då cn så stor mängd — för närvarande öfver 70 — svenska officerare begil it sig i dansk tjeust, kan denna anledning omöjligen ha varit den enda, ty fastän många andra länder i de sednare åren fört krig — Ryssland, Österrike, Italien, England Amerika — och i många af dessa länder säkert mera i militäriskt hänseende är att lära än i Danmark, så ha endast ett ojemförligt ringa antal svenska officerare deltagit i dessa krig. Andra anledningar måste således sökas, och dessa kunna ej gerna ha varit andra in desamma, Bom förmått så många andra svcnska och norska män att skynda til striden. Hvilka ha då dessa anlednmgar vurit? Hos någon del af de frivilliga har man. tyvärr — genom deras brist på uthållighet och dåliga uppförande — skäl att antaga, det deras motiver ej varit särdeles rena och upphöjda. Sådana exempel finnas beklagligtvis egentligen bland de svenska. Norrmännen ha med högst få undantug varit förträffligt och utvaldt folk, men så har också deras antal varit vida mindre. Det är en känd sak, att man från Sverge expedierat flera personer, som ej haft så särdeles mycket att förlor: en del temligen löst folk utan nå ning, som gerna omfattat detta tillfälle för att möjligen komma till nägot bättre. Möjligen finnas deribland äfven några, som tavit detta steg af personlig böje r krig och begär att personligen utmärka sig. Men säkert är likväl att deras ontal, som tili följd af egennyttiga beräkningar ställt sig i de stridandes leder, är i förhållunde till det stora flertalet mycket ringa, samt att det vida öfvervägande antalet består af personer, som tänkt sig ett högre mål för sin handting, och som Dringat stora offer af det enskilda intresset ät de stora och allmänna idcer, som legat till grund för deras handling. Då man betänker, hvilka stora uppoffringar den enskilda maste göra för att ge sig in i ett sådant företag och undergå så stora faror och försakelser, uppoffringar af tid, penningar, hela sin ställning och kanske sin framtid — för att ej tala om risken att förlora lif, lemmar celler helsa — då mau vidare tar i betraktande, att det nästan fordras en exceptionel ställning för att kunna taga ett sådant steg, att mänga, äfven med den bästa vilja i verlden, äro förhindrade ar ekonomiska eller familjförhållanden, af svag helsa, al anställning i statens fjenst och många andra omständigheter, och då man slutligen tar i beräkvpiug det stora antal svenska och norska män, som gjort detta offer, så måste man draga den slutsats, att det må ha varit stora och mäktiga bevekelsegrunder, som åstadkommit detta nya slags Jolkvandriug, hittills utan exempel i historien, Då en mängd medborgare af alla slag och klasser på detta sätt lemna sina fredliga yrken, sin goda eller bergade ställning, sina studier och familjtörhällanden för att undergå de största faror och lidanden, så mäste deri uttala sig ett stort och allmänt nationelt behof, och anledningarne till: deras handling måste vara den varmaste och starkaste öfvertygelse om riktigheten af hvad de göra samt om nöd digheten att låta sin öfvertygelse framträda i handling. Hvilka kunna då dessa anledningar ha varit? De kunna till en del ha varit sympatier för Danmarks sak, men: icke endast sympatier — man har också sympatiserat med Italien och Polen, men hur många af oss ha gått hän och stridt för dessa folk? De kunna också ha sin grund i öfvertygelsen om ett stambeslägtadt folks våldförda rätt, men ej heller endast detta — man ger ig ej i strid för en annans rätt, om man ej har någon slags skyldighet att försvara densamma. Återstår således att söka hufvudsakliga anledningen deri, att man som svensk (eller norsk) känner sig uppfordrad att ge sig i striden, emedan vär regering — såsom det varit dess skyldighet — ej velat eller ej vågat upptaga denna strid. Denna öfvertygelse kan vara lika varm och säker. om den också ej tinns under begreppets form fullt klar och tydlig för alla, som hysa densamma. Det har blifvit så mycket taladt och skritvet om den svenska politiken, så mänga diplomntiska meddelanden: och aktistycken ha så