den der bortskämda pojken för det att hen med sin piska slog etter den högväxta slafven, som försvann likt en blixt, så skulle ni ha sagt alt det inte finnas make till på tricier i hela Rom! Nog nu om Placidus!t inföll hennes herrskarinua otåligt; ämnet tröttar mig. Men hvad var det med den der högväxta slafven, som tyckes ha ådragit sig dim upp. märksemhet? Ei:kvade han någon af de der barbarerna, som min frände Eicinius skrywer så mycket öfver? Ar han vucker nog att kunna gå bredvid mina Libiraier under bärsiolen? Kammariungfruns ögou gnistrade vid tanken på huru angenämt det skulle vara att .å honom i seammu hus som hon : och hvarje wekan hon möjligen kunde halva känt vid att uppräkna de yttre iördelar, som hade :ångat hennes inbilining, försvann vid denna angenäma utsigt. Vacker, ja! utbrast hon, i det hon tog kommen ur munnen, släppte sin matmors hår och gestikulerade med äkta italiensk värma och häftiguet. Vacker nog, skulle jag tro. Han skulle komma liburnierna att e ut som skalliga gamur bredvid en gylene örn! En barbar är har säkerligen, en Cimber, Friser, Britt eller dylikt, ty vg hörde att han bröt när han talade, och et finns få män i Rom, som kunna mäta sig med houom i gestultens storhet och kraf:. En hals lik ett mormortorn; ermar och skuldror lika Herkulessiodens der ute i vestibulen; ett ausigie väl dubbelt så skönt som Perccles på er medaljong, med gylne lockur svullande kring en panna hvit cm mjölk; och ögon... . Här stannade Myrrhina, något tveksam, om hvilken liknelse hon skulle begagna. och för öfrigt temligen andfödd.