ka dess praktiska åtgärder blott i sistmnda riktning, deras första verkan är att inga den nationella industrien att sjelf mna )rodukter, som nationen kunde få ed mindre arbete genom omsättning. Folket behöfver 100,000 alnar kläde. Det unde för kaffa sig detta utomlands itrån yr ett visst qvantum sponmäl, hvilket wulle kosta det endast 8:,000 dagars arete. Men skyddsystemet tvingar den naonella industrien att sjelf producera klöet med 100.000 dagsv rken. Icke sannt, kyddssystemet har här framkullat 20.000 tösverken, med hvilka nationen riktat sig! Enligt teorien lör skyddssystemet är det ilunda icke vinsten ar urbeiet, utan arb et sjelf, som utgör förmögenheten, verkamheten har icke behofvens tillfredsstälinde till syftemäl, utan sjeltva ansträngingen är dess mål. En uation är rir, icke ijörhållande till huru hon kan tilllfredsälla sina behof genom ett bestimdt antal nsträngningar, utan i förhållande till den ummu ansträngningar, som erfordras för tt tillfredsställa bebofven. Den tanke, som r sig gällunde höri, är just densamma, om skulle görs sig gällande, om man påtode, att en arbetare blir törmögnare deroenom att man ordrar större qvantum arjete af honom, utan att öka hans aflöning. Ett folks bruttovinst kan blow derigenom växa, att antingen kapitalet, öfver hvilket less verksamhet förfogar, st ger, eller dergenom, utt en af de orsaker, som göra aretet mera produktivt, växer i kraft, antinsen detta nu sker på det sättet, att större esultater ernäs genom menniskans ansträngningar, eler derigenom att man kan sätta mturliga krafter, som tiil största delen areta gratis, i stället för de menskliga. Kan skyddsystemet föröka det Kapital, wvarötver den nationella verksamheten föorogar, eller framkalla en industriel verkan, som gör arbetet mera produktivt? Nej, skyddsystemet är ur stånd att skapa det dira ringaste kapital, det kan bott leda et disponibla kapitelet i riktningar, som jemför: Isevis äro ofördelaktiga. Det sträf var att för ninska nettovinsten, utan attföröka bruttovinsten, och då det gör besparingen svårare, derigenom att det förminska förbrukarnes inkomster, verkar det till att hejda den naturliga förökningen af det disponibla kapitalet. Skyddsystemet är likaledes alldeles oförmöget av framkalla industriella förbättringer och uppfinningar, ty då de: inskräuker konkurrensen, försvagar det den verksammaste driffjedern till dylika fö bättringar. Skyddsy temet har således iuatet annat företräde än att hejda kapitalets förökonde och industriens framsteg, eller med andra ord hela samhällets indas riclla utveckling, derigenom utt det t 1 en del inverkar hämmande på de o.saker, som framkalla denna. Försvarurne af et sådant system äro derjre nödsakade att uppställa såsom princip, att ett folss förmögenhet icke består isumman af de produkter, som det kan använda till att tillfredsställa sina behof, utan i summan af de ansträngningar och det arbete, som måste användas härtill, eller med andra ord: de tvingas att göra den satsen gällande, att ett tolk förökar sin förmögenhet genom alt föröka den massa arbete, som erfordras för att frambringa förmögenheten. Det är ällt intressant att iaktlaga skyddsystemets utvecklingshictorin, då man deraf kan bedöma, på hvilken falsk grundval det hvilar. När man i det 16:de ärhundradet ö tänka ötver dea politiska ekonomicn, drog man rätt och släct slutsatser från privatmannens förhållande till statens. Man såg alt privatinannen var rk i förhållande till den m-ngd produkter och tjenste-, som han kunde lörtära och förfoga öfver, och förmågan härtill berodde precist at den massa guld och silfver han var i besittnang af Mun trodde att detsamma gällde för nationerna och att hvarje folk var rikti förhållande till den massa guld och sillver det egde. En nation, som ej hade guldeller siltvergrufvor, kunde ej bli rikare annorlund: än genom att utbyta produkterna af sitt arbete mot dessa metaller, och hon blef rikare ju större massa hon flick genom denna handel. Då man gick ut från denuva teori, kom man till en rad af åtgärder, som hufvudsakligen ba till indamäl att sälja så mycket som möjligt och köpa så litet som möjligt, att blott utföra produkter af den nationella indusirien och blott införa ädla metaller. De siffertal, som uttryckte totalvärdet af de utförda varoroua och ar de införda varorna, ble.vo sålun a de kännemärken, som uttryckte ett lands ekonomiska utveckling (handelsbalans). Skilnuden mellan uttörseln och infrseln angaf det törbållande, hvari lörmögenheten växte. Ju mera således utförseln öfversteg införseln, desto rika e blef landet, och tvärtem. Den teori, som framkallat dessa praktiska åtgärder, har öfverletvat si sjelf, men dessa åtgärder ega fortWarande bestånd, ty de ha kunnat anknyte sig till en teori, hyJken icke är mindre falsk, men likväl har ett mindre enfaldigt utseende. Man skulle icke längre hepa den största massa guld och siliver i landet, men man skulle gynna den nationella industrien genom att ullförsäkra hennes produkter den största möjliga marknad såväl inom som utom landet. Man fortfor således på samma sätt som fö.ut att draga slutsitser af införseln och utförseln, 1 det kningen af den sistnämadna skulle antyda, att atsättningen utomlands växte och förökades, på sama gång den der bortskämda pojken för det att hen med sin piska slog eiwer den högväxta slafven, som försvann likt en blixt, så skulle vi ha sagt alt det inte finas make till på