inföll Valeria, i det att ett lätt skimmer af intresse utbredde sig ölver hennes vackra drag. Det var väl inte Licinius, min ädle frände? Hens bitell är verkligen något värdt. i -Bättre värdt än hans gåtvort, svarade Myrrhina näbbigt, i det hon pekade på den genombrutsa sillverkorgen, som intog en hedersplats på toileltbordet. ?En sådan tödelsedagspresent har jog då väl aldrig sett. Några få scua roxor och en eller par drutklasar till den rikaste damen i Kom!i Likväl kan det inte nekas att han skickade dem med en budbärare, som kunde ha kommit d.rekt från Jupiter, och den ståiligaste kärl jag någonsin sett. Och Myrrbina böjde sig åt sidvn, på j det att hennes herrskarivna icke skulle se den rodnad, som uppsieg på hennes oblyga kinder, då hon erwirade sig det iniryck som den vackra slätven hade gjort på henne. Valeria tyckte om att höra talas om ståtkarlar: hon vaknade litet upp ur sin sömniga likgiltighet och kastade håret tillbaka från silt ansigte. s Portar, sade hon, då Myrrhina tvekade, halft villig, baltt obenägen aw fort sättu det behvgliga ämnet Men kammarjungfrun kände kedjan kring ain huls och erkände i sitt hjerta det vn språk den hade på vedergälnung å henne: JUL SDet var triducen, sade hon, som iw lude Om ert hår, Julius Placidus, som vär derer hvarje lock på ert huivud högre är en Hel guldgrufva. Ju, det finns vä inte en Herre i hela Rom som bar en sådu smak i att kläda sg. Det var någonting värdt att ee honom i dag på morgonen, i sin vjolette mantel och de ismen glittramie li