sina sändebud i Stockholm de uttryckligaste befallningar att gemensamt förekomma hvad som kunde medlöra någon förändring i Sverges regeringsform, eller föranleda åtgärder till störande af nordens lugn. Hvad vidkommer den första punkten, så hindrar ingen besagda hof att lemna sina sändebud de föreskrifter, som synas styrelserna lämpligast; det förekommer till och med sannolikt, att sändebuden från Petersburg och Berlin troget uppfyllt hvad som blifvit dem ålagdt:; men äro dessa föreskrifter också gällande för en tredje makt? Längre ned i samma svar yttrar konungen: Europa skall i sanning bli förundradt fver att tvenne främmande hof vilja ingå i förbund för att bestämma, när Sverges ständer böra sammankallas och förordna om konungens rätt att utnämna till embeten i sitt rike. Det skall bli ännu mer förvånadt, då det förnimmer, att H. preussiska Maj:t trorsig förbundet att förklara Sverge krig på grund af ett fördrag såsom det ofvannämnda, och på de skäl som det innehåller. Förgängna tider ega intet exempel derpå, och efterverlden skall svårligen tro det. Att konungen var besluten att möta våld med väld, hade han tillräckligt tydligt låtit förstå i en föregående skrifvelse Gll Fredrik IL, i hvilken han bland annat yitrar följande: jag förtröstar på min rä a sak och på mitt folks tilleifvenhet och kärlek. Utan att återkalla några af konungarnes, mina företrädares, exempel af ståndaktig i uppförande under de största olyckor, har jag för mina ögon Eders M:ts coet efterdöme, då hela Europa hade sammansvurit sig till Dess undergång. En engelsk diplomat, noga invigd i tids politiska förhållanden, antog att Gustaf UI genomförde 1772 års revolution med Preussens och Rysslands hemliga bifall: han kunde ej föreställa sig en sådan gaienskap?, som att mot nämnda makters vilja och intresse omstörta det regeringssätt, som var dem så kärt. Och likväl djerfdes Gustaf TIL att skrida till verket, han lät ej skrämma sig alt återtaga den förfaltning?, han gifvit sitt land; för att betrygga den, förde han sexton år sednare det ärofull mot Ryssland, till utseendet ett anf men i sjelfva verket ett försvarskrig. Vi upprepa det än en gång: hvilken slående kontrast mellan detta föredöme och humbugbroschyrens? nya lära! Så, som Gustaf II, tänkte ock Frankrikes andra mnationalförsamling, då hon den 20 April 1792 med en krigsförklaring besvarade Österrikes anmaning att återlaga den författning?, som Frankrikes konung den 3 Sept. 1791 besvurit, såmt återställa det forna statsskicket. Det gällde ej att) försvara den mot Österrike allena: allt sedan den beryktade öfverenskommelsen i Pilnitz i Aug. 1791 mellan ikes och Preussens herrekare, att i samtlige suveräners intresse återställa det monarkiska styrelsesättet i F var en allmän europeisk sammansvärjning mot Frankrikes nya statsskick d bane. Men författningen blef ej återtagen; i stället började Frankrikes härar och 1759 års idter sitt segertug ö Europa. ch