Aftonbladet – 9 juni 1864, sida 3

Jan. sådan som densamma har hemma KkomI mit fram i Departemenistidenden, heter det, att ett uppehåll i fiendtligheterna skall infräda på en månad, räknadt från den 12 Maj. Dessa ord hafva blifvit allmänt så uppfattade, att vapenhvilan skulle gälla från den 12 Maj till den 12 Juni, och det är icke heller bekant, att uttrycket en månad någonsin i dylika folkrättsliga aftal blifvit förstådd annorlunda, än som en kalendermånad. Vär regering har gått ut från samma förutsättning, hvilket man ser af skritvelsen fråv danska sändebudet i London till grefve Russell angående blockaden, hvaruti den 12 Juni uttryckligen nämnes såsom den dag, på hvilken blockaden äter skall träda i kraft. Underrättelser från Jutland, både af äldre och nyare datum, gå emellertid ut på att detta icke är de preussiska militärmyndigheternas uppfattning. De läsa ordet månad såsom liktydigt med fyra veckor och påstå såsom cen följd deraf; att vapenhyilan är slut redan Torsdagen den 9 Juni, fyra veckor efter Torsdagen den 12 Maj, så vidt ej någon förlängning kommer att vidtagas. Det skall ej vara de underordnade otlicerarne, som göra denona tolkning; det meddelas oss från två platser i Jutland, att saken äfven uppfattas så af det högsta befälet, och att man derföre måste vara beredd på att se preussarne på Torsdagen icke blott börja fiendtigheterna mot vära trupper, utan äfven åter upptaga de utskrifningar och brandskattningar, hvilka blott tillsvidare uppskötos i följd af vapenhvilans inträdande. Om nu vapenhvilan slutar den 9 eller d. 12 Juni betyder i och för sig föga, men det är dock af icke ringa vigt, att man med bestämdhet vet, när tidpunkten inträder, och att båda parterna utgå från samma tolknig. Preussurne och österrikarne, hvilka på ett så samvetslöst sätt öfverträdt konventionens anda och bokstaf, skulle blott handla konseqvent om de äfven slutade med ett svek. Emellertid torde det få antagas, att regeringen i tid fäster sin uppmärksamhet på denna sak och antingen söker ge nom komferensen få faststäldt, att vapenhyilan först slutar den 12 Juni, eller också å sin ida vara beredd på att äterupptaga fiendtligheterna den 9. Jönköpingsbladet innehåller följande korrespondens från Köpenhamn al den 2 Juni: Au hela Danmark, alltsedan den 28 Maj, då dess öde skulle vid konferensen i Longon afgöras, svälvat i oro öfver hvad beslut der blifvit fottadt, är naturligt. Man vet i allmänhet ingenting med visshet derom: men hvad man vet är att Danmarks eg ombud icke skola göra andra eftergifter än hvad landets heder och ära kunna medgit-. va. Jag har förut uttalat min öfvertygelse om danska folkets fasta hållning i detta fall, och jag ser med glädje att jug icke misstagit mig. Stödd på egen öfvertygelse om sin rättvisa sak, på hela den öfriga verldens sympatier, på sin ännu oförsvagade kraft och. främst af allt, på ecna medboroares, älven deras som mest lidit och ännu lida al krigets olyckor, ifriga önskan att fortfarande tå hälla ut, kan äfven detta ädla folk lägga sitt eget kraftiga ord i rådslagen om dess öde och skaka sin Davidsslunga mot den hotande resen, dess afsvurna ! fiende, Under tiden bedrifvas rustningarne med all makt. En stor del af flottan är redan ute, färdig att fortsätta sin verksamhet. Försvaret af Köpenhamn ordnas så att man numera snarare önskar än fruktar en liendtlig flottas ankomst dit. Om vapenhvilans förlängning vill man ej höra talas. Mod och kraft utvecklas öfverallt, och adresser till regeringen om fortfarande framgående på krigets bana tillströmma från alla håll. , Hvilke land och hvilket folk! Vi ha be-! vittnat dess mod i striden och dess utbärdande af de största försukelser, de otrolioaste mödor och dess beredvillighet till de största uppoffringar. Men låatom äfven I kasta en blick in i dess inre lif! Hvar finner ni väl hos ett folk en så jllmän godhet i lynnet, välvilja mot likar, de högres nedlåtenhet mot de lägre, allmän ordning, måltlichet, redlighet och inbördes kärlek, som hos det danska? Väl möjligt utt. hos ett folk liksom hos individen, ett närvarande betryck verkar förädling och att de goda egenska Der, som Sil tydligt framstå, till ena del äro en ljd af dett: ; men grunden måste dock finnas i en förut rotad, djup och sann iädelhet, i alla goda grundvalars grund — verktendom! g vågar hoppas att det hullfva tusental al svenskar, som deltager i dess närvarande kamp, icke skall undgå en välgövande inverkan af dess danska vänners exempel. Jag har redan haft att glädja mig it lera bevis härpå. För några veckor sedan t. ex. bildades härstädes en ny bataljon frivillige. Vid ett af dess kompanier stå omkring 30 svenskar. En del al. dessa medförde från Sverge sina gamla ovanor, och det. var ej så sällan män på hwnmns gator såg en skäligen förp svensk rekryt. Men kompame ts chef, löj M nant Jacobsen, en äldre man, men äk dansk officer, tröttnade ej att genom lämvor Och ett ständigt, men välvilligt bevanude al deras steg och handlingar så småningom aterföra de felande på bättre vägar och hade slutligen, då truppen för nägra dagar sedan al dess öfverste mönstrades, den tillfredsställelsen att kunna lemna alla svenskarne dervid de mest hedrande vitsord. Gifve Gud att vi bade rätt många sädane officerare i Sverge, som dessa båda rekryt-chefer, löjtnanterna Jacobsen och Lund, om hvilken sednares förtjeneter om svenskarues behandling jag förr en gång skritvit. Men månne icke äfven dessa båda vore värda någon erkävsla från svenska reveringens sida? Ett onvat bevis på huru danska krigsbefilet vet att uppskatta tförtje etan der den innes, lemnar följande exempel. En ung Klöfverakiätd. son af kasten Klöfverskitita