Aftonbladet – 9 juni 1864, sida 2

från synålen och hammaren till lokomotivet och den elektriska telegrafen. Samhället har godt af dem alla genom sin stora förbrukning, och det har godt af dem utan betalning, ty de nedsätta varornas pris; derigenom att hela den del ar priset bortfaller, som representerar uppfinningens andel i produktionen, blir det producerade uppenbarligen så till vida en gåfva. Det återstår blott att betala det menskliga arbetet, det verkliga arbetet, och detia betalas utan afseende på uppfinningens verkan, åtminstone då denna har genomlupit den krets, som jag beskrifvit och som det är dess bestämmelse att genomlöpa. — Jag kallar en arbetare till mig, han kommer med en såg, jag gifver honom 2 francs, och han gör 25 bräder åt mig. Om sågen icke hade varit uppfunnen, skulle han kanske på samma tid icke ha kunnat göra ett bräde, men jag måste ändock ha betalt honom hans dagspenning. Den genom sågen åstadkomna nyttan är således en frivillig gåfva af naturen, eller rättare, den är ett arf, som jag från våra förståndiga förläder mottagit i ocmenskap med alla mina bröder. — Jag har två arbetare på min jord; den ena arbetar med plogen, den andra med spaden. Resultatet af deras arbete är mycket olika, men dagspenningen är dock densamma, ty lönen rättar sig icke efter den åstadkomna nyttan, utan efter den ansträngning, som kräfves, efter arbetet. Jag måste bedja läsaren ha tålamod och vara öfvertygad om, att jag ej förlorat hanelsfriheten ur sigte: han torde blott erinra sig den slutsats, hvartill jug kommit: Betalningen rättar sig icke efter det qvantum nytta, som producenten bringar på marknaden, utan efter arbetet. Jag har hemtat mina exempel från de menskliga uppfinningarne. Lätom oss nu tala om de naturliga förmånerna. I hvarje produst samverka naturen och menniskan; men den del af nyttan, som naturen lägger deri, åtnjutes alltid gratis; blott den del af nyttan, som är att tillskrifva menniskoarbetet, blir föremål för omsättning och följaktligen för lön. Lönen förändras visserligen mycket i förhållande till arbetets intensi den skicklighet, hvarmed det göres, dess verkställande i rätt tid. behofvet deraf, den ögonblickliga bristen på konkurrens 0. 8. v., men det är derföre icke mindre sannt till principen, att naturlagens medverkan, som tillgodokommer alla, icke räknas med i priset för produkten. Vi betala ingenting för den luft vi inandas, ehuru den är så nyttig, att vi utan den icke kunna lefva i två minuter. Naturen gifver oss den i öfvertllöd utan det menskliga arbetets mellankomst. Om vi vilja frunskilja en af de luftarter, af hvilka den består, t. ex. för att Jtylla en luftballong, måste vi göra oss ett omak eller skaffa nägon annan som gör det, emot det vi gifva honom i ersättning en motsvarande ansträngning, som vi användt på en annan produkt. Man ser häraf, att omsittningen gäller ansträngningen, omaket, arbetet. Det är luftarten jag betalar, ty den står öfverallt till mitt forfogande, utan jag betalar det arbete, som erfordras för utt frånskilja den. Man sk IH kanske säga, att det tinns andra suker, som mäste betalas, utgifterna, materialierna, beredningarne; men äfven här är det arbetet jag betalar. Priset på stenkolrepresenterar det arbete, som behöfves för att uppgräfva och transportera dem. Vi betala icke solljuset, ty naturen gifver oss det i öfverflöd: men vi betala det ljus, som vi få genom gasen, talgen, oljan och vaxet, derföre att menniskoarbete här måste ersättas. Det är till den grad arbetet och icke nyttan, hvarefter lönen rättar sig, att det mycket väl kan hända, att det ena af dessa Iy nin smedel kostar mindre än det andra, oaktadt det är sturkare än detta. Det behölves härtill blott, att samma summa menniskoarbete frambringar en större mängd deraf. Om vattenbäraren har försett mitt hus med vatten och jag skulle betala honom i trörkållande till vattnets absoluta nytta, skulle hela min förmögenhet icke förslå; jag betalar honom blott i förhållande tll det omak han har haft, ty ifall han fordrade mera, skulle andra ätaga sig omaket, ocai nödfall skulle jag sjelt åtaga mig det. Det är icke vattnet som är föremål för omsättning, utan det arbete, som företages med vattnet. Denna synvunkt är så vigtig och de slutföljder jag der f vill draga så tyd liga i afseende på omsättningsfriheten mellan nat onerna, att jag anser mig böra utveckla min tanke genom innu flera exempel. Mängden af den närande substans, som potatesen innehåller. kostar oss icke myc: ket, emedan man får mycket deraf för htet arbete. Vi betal hvetet dyrare, derför att naturen kräfver en större summa menskligt arbete till dess frambringande. Det är upyenbart, att om naturen gjorde för hvetet vad hon gör för potatesen, skulle priset för dessa båda varor snart bli detsamma. Det är icke möjligt att den, som producerar hvete, fortfarande skall vinna synnerligt mer ön den, som producerar potates. Konkurrensens lag förhindrar det. Om all odlingsbar marks fruktbarhet tilltoge genom ett underverk, skulle icke åker brukarne, utan förbrukarne, komma utt åtnjuta fördelen deraf, ty det skulle leda till öfverflöd och godt pris. Hvarje tunna span mål skulle innehälla en mindre summa arbete, och åkerbrukaren skulle icke kunna omsätta den annat än mot en i andra produkter innefattad mindre summa arbete. Om jordens fruktbarhet deremot plötsligt aftoge, skulle naturens andel i frambringandet bli mindre, arbetet större och följaktligen pro duk en bli dyrare, Jag har så edes haft röt i att säga, att alla de ekonomiska fenomenerna till sist upplösa sig i förbrukningen, i menskligheten. Sålänge man icke följt deras verkningar så längt, så länge man stannar vid de omedelbara verkninparne, vid dem, som drabba en enskild menniska eller en klass af menniskor i des ras egenskap af producenter, äv man icke mera onom än den läkare, som, i stället för att lja verkningarne af en dryck i hela orf Ad