Aftonbladet – 8 juni 1864, sida 2

sfvade bågskytt, syntes likväl den rörelse varmed han ryckte bågen från en död soldat bland de parthiska hjelptrupperna, som låg vid hans fötter, icke på minsta sätt brådskande. Inom ett ögonblick var emellertid pilen inlagd i bågrännan, och just som granitblocket skälfde på sjelfva anten af muren, satt pilen darrande mellan fogningarne på den krigares rustning, som höll i jernstören, och han föll hufvudstupa död ned från muren. Innan en an: nan af försvararne hunnit intaga hans plats hade de anfallande dragit sig tillbaka, medförände sin murbräcka och sitt stormtak, medan tribunen, i det han satte bågen tillbaka i den fallne partherns hand, helt lugnt anmärkte: Ett räddadt kompani är en vinst af hundra man. En död barbar är precis lika mycket värd som min längste centurion och den vackraste trupp jag har i min manipel. Vespreinnus var icke den man som kunde rlömma elt sådant bevis på lugn snabbhet, och Julius Placidus var från devna dag utsedd till befordran. Med detta sitt mod förenade tribunen tigerns list och äfven något af detta djurs yttre nhet samt mycket af dess vaksemma, känslolösa och outtröttliga natur. En tapper soldat borde under alla förhållanden inse såsom en förnedring att spela en dubbel rol; men Placidus ansåg hvarje steg hedrande, så länge det ledde uppåt. Den lycklige segraren hyste inga betänkligheter vid att bedraga hela sin omgifning i Rom senom den ifver hvarmed han nu spelade rollen af en bekymmerslös goddagspilt, medan han likväl ej förlorade något tillfälle att ställa sig väl med de många vilda och förtviflade sällar, som funnos i den kejserliga staden, färdiga och benägna att lemna sitt bistånd till hvarje företag, som kunde framkalla anarki och förvirring. Medan han kastade sig in i hvarje utsväfning och hvarje vvs vid det yppiga hofvet -— medan han tjflade med sjelfva Ceesar i sjögeri och Ofverträff.de hönöm i hums örgier, smidde