Aftonbladet – 8 juni 1864, sida 2

maskerande den verkliga otålighet han kände efter underrättelser om dess herrskarinna. KAPITLET TIIT, Hermes. Det var vanligt hos Roms mera förfinade aristokrati, under kejsardömets första ärhundrade, att visa stor vördnad för Mercurius, upplinningens och intrigens gud; icke för at de egenskaper, som tillskrefvos denna makt, voro så synnerligt egnade att ingilva hög aktning eller beundran, utan helt enelt derför att han bade förvärfvat sig en tillfällig popularitet vid en tidpunkt då nationens gudadyrkan bestämdes af opinionen för dagen, och en gudom blef urmodig eller modern likasom en drägt. Likasom i många andra stora hus stod äfven i Valerias portik en utsökt staty af guden, framställande honom såsom en yngling, med kraftiga och symmetriska proportioner, hvilande på en bevingad fot, just i begrep; att springa, med den bevingade hatten p silt hufvud och den ormlindade stafven i ein hand. Ansigtet uttryckte bflighet och intelligens, medan kroppen framställde den högsta typen för handhugskraft och styrka. Statyn var uppställd på en fyrkantig fotställning af marmor, alldeles midt emot dörren: och bakom denna fotställning drog sig slufven tillbaka med en viss förvirring, då en skara af flickor kom ut inifrån för att besvara Julius Placidus kallelse. Tribunen brydde sig ej om att stiga ur, utan framtog från bröstet på sin tunika ett juvelprydt skrin, i det han stödde ena handen på Automedons axel, medan han med den andra räckte sin gåfva åt en ung snästa, som tycktes vara den förnämsta bland fliokorna, och i hvars sätt röjdes en god del of kammarjungfruns koketteri och talrörhet, SRekommendera mig hos din herrskarinna, sade Placidus, i det han på samma gång kastade en guldkedja kring hennes hals, för hennes egen räkning, och vårdslöst lutade gig oed för att mottaga belöningen derför i en smekning; önska henne hvarje lyckligt