Aftonbladet – 8 juni 1864, sida 2

ans hjerna planer och hvimlade aftankar, iom borde hatva kommit sjelfva rosorna ring hans panna att blekna. Det torde hafva varit den blandning af rrekiskt blod, som rann i hans ådror, hvilcen gaf hans romerska mod och ihärdighet lenna smidighet, som är så nödvändig för a konspiratör och intrigmakare. Denna landning var synlig i huns regelbundet mejsade drag och hela gestaltens symetri. Hans! sarakter har redan blifvit liknad vid tigerns, ych hans rörelser hade detta vackra djurs rela smidiga behag och smygande ledighet. Hans gestalt var föga öfver medelhöjden, nen antydde en utomordentlig styrka förenad med vighet och uthållighet. Om han hade blilvit fångad på samma sätt som Milo, skulle han hafva vridit sig ur fällan med en orms3 våglika rörelser. Det låg äfven någonting ormlikt i hans små tindrande son och fina glänsande skinn. Men trots ill dess glans och klarhet skulle dock ingen jvinna, värd detta namn, kunnat möta denna olick utan att vända sig bort med motvilja och ufsky. Trots all dess skönhet skulle lock intet barn öppet och förtroendefullt sunnat se upp deruti. Männen vände sig visserligen om tör utt kasta en gillande blick )å honom då han passerade förbi; men de ljerfye och oförskräckte kände ingen symi denna släta, glänsande panna, a och ondskefulla leende, medan len rädde eller vidskeplige ryste tillbaka ch bortvände sin blick at fruktan för det yuda ögats inflytande. Och dock var Julius Placidus i sin snövita tunika, blekt till bländande hvithet, ned sitt halsband af guldlänkar, sin juvelorydda gördel, sina broderade sandaler och sin rikt veckade mörkgredelina mantel, nästan stötande i purpur, ingen dälig representant af sin tid och sin klass, intet dåligt sxempel på rikedomen, sprättaktigheten och Jen öfverdäådiga lyxen i den tidens Bom. Sådoen var den man som vu stod upprätt gin förgyllda vagn vid Vualerios dörr, med sitt vanliga uttryck af Toj likgiltighet