Klerck yttrade härvid att vi ej sagt ew ord vc att de borde se sig för hvem de slogo. dervi den civilt kläade svarade att han nog hört os hvarunder Klerck ytterligare fiek ett slag Pp Yenstra handen och två öfver venstra armen, att deta nedföll, efter att förut begagnats iö att afvärja med. Vadertecknad, Eriksson, frå gade hvad meningen vore och fick till svar et väldigt slag öfver ryggen, omi af knölpåken elle batteng kunna vi nu ej med bestämdhet säga Vi sprungo oss slutligen till riddning och nöd gades taga flera omvägar: emedan nästan hva vi kommo polis var före oss, slående och skri kande såsom förut är nämndt. Att ofvanståend med sanningen enligt intygas under edelij äkran. Stockholm som ofvan. Carl Eriksson A. Wahlström, Perukmakaremästare. Skomakaremästare. Till hr justitie-kansleren! Väl inscende vådan för en enskild person at genom ett. äfven befogadt, uppträdande mot er myndighet göra sig denna till fiende, har jag det längsta hoppats undslippa sådant. men di jag till rfarit att personer, hvilka kän fakta, tillräckliga att framtvinga upprättelse å den förfördelade allmänheten, tveka att offent liggöra dessa, finner jag mig nu uppmanad at i min ringa mån, under edbg förbindelse ningsenligt berätta på hvad sätt kongl. uppiattade sin pligt under de beklagligen in träftade gatuoroligheterna sistlidne Mars månad: men då jag ej tilitror mig kunna bedöma de jur t rätta eller orätta i nämnde uppfattning eller dess tillämpning. anser jag mig ej vara ta mannen att uppträda med ansvarspåståen. den, vare sig mot befallande eller. ännu mindre, mot underordnade polistjenstemän, hvilka sed. nare endast hafva att lyda oråres. utan lemnar jag åt hr Jjustitie-kansleren att å embetets väg nar härvidlag göra och låta samt att efter godtfinnande använda det vittnesmål jag nu tillåter mig ödmjukligen afgifva. öfvertygad att hvarje upplysning i ämnet kan blifva af gagn vid en möjligen inträffande undersökning, isynnerhet om en sådan, af en eller annan anledamg, kan komma att uppskjutas, så att de vittnen, som kunnat vara att påråkna, hunnit förgäta hvad de vid tillfället iakttagit. Måndagen den 7 sistl. Mars kl. omkring 10 på altone fter att hafva ätit ä källaren Ka f i sällskap med snickaremästaren J. Ericsuegaf jag mig. åtföljd af honom, på hem ver Gustaf Adolfs torg, der jag förmärkte att åtskilliga personer, deribland äfven fruntimmer, befunno sig tätt utanför Rydbergs hotell. Att dessa begingo några oordningar kunde jag likväl ej förmärka, utan föreföll mig allt tyst och fredligt tills en afdelning (omkring 5 å 6) oliskonstaplar med blottade battonger anlä ull let, anförda af ett polisbefäl, en till ten kort man, om polismästare eller poliskommissarie kunde jag på afstånd ej med säkerhet se. men tror att det var hr polismästaren Wallenberg. sedan jag nu sett hans porträtt. Denskonstaplarne att slå i högen. på om personerna voro bättre elH dda i hatt eller mössa. -— Af poisen utan urskilning utdelade slag omvexlade pu med skrik från de deraf träffade, tills folket såg sig nödsakadt ts sin tilifivkt in i hotellet, lt in polisen rusa efter. Ericsson och jag insågo vid dylikt förhållande ej rädligt invä i ans återkomst derifrån, utan skyndade S. a till Norrbro, der vi träffade tvenne obeanta herremän, med hvilka vi något samspråade under iakttagande att polisen utdelade slag ned battonger å alla som på torget kunde ät kommas, hvarvid desse skreko och några småkar hurrade. En mansperson misshandlades id så, att han störtade omkull och ej kunde a sig, förr än han fick hjelp afandra. Länge rade vi ej äsett detta ohyggliga uppträde, förrän voliskonstaplar med samma anförare som vid hotelet, äfven fingo sigte på och skrikande eftersatte ;ss. dervid vi medelst springande hvar åt sitt håll yckades undvika andra fredliga medborgares nissöde: dock har jag efteråt hört att Ericsson ick ett battongslag. Jag, Klerck, fortsatte selan ensam min väg, så fort jag förmådde. utan ut taga kännedom om mer än en berättelse, neddelad mig utanför källaren Dufvan, att en rl blifvit af polisen så illa slagen, att han t inbäras å en fältskärsstuga. Lyckligen emkommen, öppnade jag ett fönster för att derfrån bet a hvad som tilldrog sig å den neanför belägna Westerlånggatan. der jag föret ej närkte annat än. såsom vanligen fallet är. små upper af 2. högst 3. tyst och fredligt gående cersoner. Så t. ex. såg jag en äldre man medi; n qvinna och en flicka, omkring 12 år gammal, skap vandra gatan framåt. Dessa drogoj ig så nära intill husraderna som möjligt, men ettx var ej nog alt freda dem för misshandling f snart anländande polis. som tycktes vara till ansinnighet upphetsad och ytterligare uppmaades af sin anförare. poliskommissarien Tingren, att bar; . hvilket med punktlighet och ftertryck verkställdes. Såväl de nedåt g: yende som de personer, hvilka vågade ch protestera mot ett dylikt behandlingssätt, ngo oräkneliga slag af de i liflig verksamhet arande battongerna. Poli an lät ej tala vid utan endast slog. skrikande: Spring edra tag fast de di-—rne ete., och slutligen efalldes jag att genast stinga fönstret. hvilket såg mig lagligen skyldig till. utan jag stängde fönstret i mitt rum när ig behagade. Hotande mig för denna uppudsighet, skulle konstaplarne nu taga reda på usnumret, hvarunder jag hörde att några an-j n:r 36, andra åter 38, hvarföre ande af misstag, upplyste dem att nä ig, för undv et var n:r 40. Stockholm i Maj månad 1864. i : B. Klerck. Skräddaremästare H Undertecknad kan äfvenledes med ed styrka it tilliragelsen är sann, sådan den af Klerck lifvit berättad för den tid vi voro i sällskap, unnande jag dessutom intyga att det var poli aren Wallenberg, som stod i spetsen för po yrkan vid Rydbergs hotell och utdelade omnämnc ordres, Det battongslag. jag erhöll, tilldelad: ig at en lång poliskonstapel under utrop: ndande min väg hem, fann jag, hvar jag . polis elsatt med att slå. och må i Ei på dem allkerheten tllet, anföra. al Kock berättat, at till och med agen af en poliskonstapel, len, för att freda sig, framvarit nog fräck söka öfverStockholm som ofvan. Johan Ericsson, Snickarmästare. I