falsk ryktbarhet, änkt och förbigående framgång. Under Neros spira fanns det näppeligen mer än en väg till hofgunst, och denna läg i det förnedrande försöket att täfla med denne kejsare i brutel råhet och laster. — Cesars palats var då en ; klouk af smutsiga laster och ytterg förnedring. Den sykofsnt, som lättast kunde i rå sinolighet förnedra sig ända till djurets ståndpunkt, medan han yfdes öfver en demons raftinerade grymhet och inre för rutinelse, blef för ögonblicket kejsarens förnämsta gunstling. Att vara fet, pussig, slö, slapp, frässande, utan manlig kraft och merg, medan punnan var kransad med rosor, hjernan dränkt i vin, och händerna beeudlade med blod — detta var detsamma som att vara vän och räådgifvare åt Cesar. Man väntade och undrade i böpen bäfvan, då man sågo det menskliga vidundret raggla från en utsvälning till någon ny fasans fest, någon sinurik utställning ef invecklud torfyr, som kunde användas på en mensklig varelse, något djelvulekt experiment med allt h kroppen kan lida och uthärda, innan själen flyr från det sepökbleka, stympade omhöljet, och dette icke på ett, utan på tusende ofitr. Man väntade och undrade hvod Gudarne gjorde, efter som den gudomliga hämden kunde slumra ouktadt den frummanades af dylika illbragder. Men vedergällmingen drabbade honom till slut. Det hjerta, som en mördad moders välnad icke törmådde uppmjuka, som samvetsaggen öfver en hatvande makas öde, sparkad till döds af hennes råa herre och man, icke hede makt utt plåga, darrade vid anvalkondet af några få uppretade soldater: och tyrannen, som så otia hade lett vid fsynen al det på smfitestern i strömmar flytande blodet, dog för sin egen hand — Cog rå-om hun hede letvet, en pultron och en mördare ända till slutet. Sedan dees var hofvet en sler, inom hvil ken hvarje djerf, samvetslös man kunde vard temligen säker om att finna framgång. Den nuvarande kejsaren var en godmodig