tjenare hos Licinius, eller ha tillbragt sina a år i Rom för att känna tribunen Julii Placidi ansigte. Ett leende at tillfredsställd stolthet smög sig öfver patricierns anlete medan han ly nade — ett leende, som åt hans drag gaf ett på en gång gäckande, listigt och ondskefullt uttryck. I hvila och i sitt vanliga tillståud var detta ansigte nästan vackert, fuilkom regelbundet och med cit lugnt, fan intet sägande uttryck; men då det, såsom dock sällan bände, sattes i rörelse at någon ögonblicklig lidelse. blef det leende, som spelade derötver likt en blek Jjusstråle, verkligen diaboliskt. Slatven hade rätt. Bland alla de ökönda poreonen sem trängdes och knuffudes på oms gator vid denna stormiga tid, varingen m allmänt känd, mera kurtiserad. hedrad, hatad och misstrodd än ban som äkte i den förgyllda vagnen. Detta var ej någon tid för män att bära sina hjertan 1 handen, för att skaffa sig en ytterligare fiende eller göra sig af med en möjlig vän. Efter Tiberir död hade den ena kejsaren följt på den endra med förfärande hastig het. Nero hade fallit för sin egen hand för alt undgå en rättvis vedergällning för oer hörda laster och brott; förgiftade svampar bede bortryckt hans föreg och den pemle man, som följde efter honom, föll ett offer för sjelfva den lifvekt, som hon hade värfvat för att skydda huns grå hår mot våldet. Derpå bade ett nytt sjelimord veklädt Vitelius med purpurr; men Cmerernes iron hade blifvit ung liktydanle med on schavott, och Damoclis svärd darrade mera hotande och på en smalare tråd än någonsin öfver diudemet. Då stora pulitiska skekningar uppröra en stat, fom reden jäser och sjuder af laster och ursinnig lyx, synes det morvliska skummet genom en naturens lag oföränderlgen flyta vpp på ytan — karskterer, som nier än sr.dre äro blottede på grundsatser, i hvarje ögonblick färdiga att lyda sjeliviskhetens lägste instinkter, förvörfva dig en