ven föraktligt och kastade i detsamma piskan in i vagnen, der den nedföll vid fötI terna på den andra af de båda åkande, en! rikt klädd adelsman, som njöt af gin körsvens förvirring med den högljudda och oförställda munterheten hos en herre som skämtar med en underlydande. Bra sagdt, min bjelte!? ropade patriciern skrattande, samt tillade derpå i godlynt, ehuru förnöm ton: Jag skulle inte vilja oe mycket för utsigten hos en man eller jvinna att slippa ur ett tag likt ditt. Du har, vid Jupiter, armar och skuldror likt en Anutheus! Hvem tillhör du, min vän? Och hvud gör du här?? Jeg skulle i alla fell ge honom ett nytt pp, om jag bara vore nere på markent, inföll körsvennen, en vacker, ölvermodig yngling om sexton år, hvars långa fleddrunle lockar och rika skarlekuvsröda mantel antydde en bortklemad favoritelaf. Stilla, Scipio! Så — å ja. Jugurtha! Hästarne somma väl nu att bråka en bel timme selen de blifvit skrämda af hans fula fysionomi. Det är bäst att du lemnar honom i fred, Automedon! anmärkte hans herre, åter skrattande åt den ögonskenliga förvirring om målade sig i hans gunstlipgs blossande msigte. Laga alltid att du häller dig på uständ från en man, då han kniper ihop nunnen så som den der, Jika försigtigt som iu skulle sky en tjur med en höknippa på ornen. Du enfaldiga pojke! han skulle sunna svälja cn sådan spoling som dui en nda munesebit: och ingen annan än en purr lår någonsin ät en man, med mindre han er aft han kon vå borom och tiräfta hovom till på köpet, utan ett behöfva betola ned sitt cget skinn! Men hved gör du ir min vän? upprepade han, i det han mu en gång vände sig till slaiven, som od rak och stolt, betroktande frågaren med Mörskräckt, ehuru aktnivgstull blic eMin herre är er vänt, ver det oförställda veret. Ni superade hos honom sednast i vår afton. Men men behöfver inte vara