(Insändt.) Fostorlandets försvar. Hvar och en, som med någon uppmärksamhe följt den sednare tidens politiska Willdragelser. skall tvifvelsutan nödgas erkänna, att Europa numera inträdt uti ett stadium, der alla de ga antier, hvilka de svagare staterna hitintills an. sett sig kunna påräkna i afseende på tolkrättiga förbindelser, icke mera äro tilifinnandes, och anv sälunda hvarje sådan stat bör vara beredd uppa. ant hvad ögonblick som helst, kunna nedträm. pas al den starkare, i trots af de högtulligaste traktater och de mest urliga rättiglieter, Vi behötva id säsoin bevis endast anföra Danmark, som, hvilka löltesbrod man än mä ullvita detsamma, hvarat hkvisst intet enda ännu blitvit bevisadt, borde kunnat paräkna åtminstone rätugheten att uti en oilentng och ärlig krusjurklaring finna angina de orsaker som iramkalut det tiendtliga aniallet, och det mal man dervid sanningsenigt äsyttar. fvenne at Europas stormakter. och jusi de, hvilka säga sig sva och gå 1 spetsen tor civilisatiwn och folkrätt, halva emeilertid föredragit aut, såsom 1 iordna dagar Kandalerna och andra österns barbarer, käusta Sig i med hela sin omäcligt olverlägsna härsmakt, 01ver det lilla riket, och under namn at såkerhetsmått lör lomska och diktade avusprak, icke bio I sökt tillntetgöra landets stridskraiter, utan älI ven, genom deeimering af dess iredhiga mmbygI gare, genora slivandet ut alla band emellan regering och folk, soka att utplåna det danska tolket Irån antalet af fria och obervende stater. Och vid detta hemska dad suter emellertid heta det Jöfriga Europa med armarne i kors, iiknöjdt? äfven för denna bjeltemomga och ädla navons undergång, hvilken undergång naturligtvis mäste ega rum om icke de öinga stormakterna, deras pligt likmätigt, komma densamma tul hjelp. Vi vilja icke hör mgå uti någon närmare un, huruvida Danmarks egen regeverksammare än som det hithälda sim rät såsom sjeltstänintills visat sig, dig stat, och visa verlden hvilka utvägar allud under dylika förhållanden stå ett djupt förorättadt och till blott egna krafter hänvisadt folk til buds. Mot sådana väldsgerningar som dem, hyuka Preussen och Östnr Slesvig tilluta sig — om man för öfrigt far sätta tro tll berättelserna derom — och vid den ringa förhoppning som Danmark för nä ande synes ant erhalla ett aktivt och krattiuilt understöd af det ötriga Europa, synes det oss blott finnas ett enda medel att aniita och detta är bildandet af en tandsstorm, som elter bästa lörmaga svpar ur vägen de fiendtliga massorna och omiauande samma krigssätt som de sednare, besluter sig till en såvnins tillinteigörelse at dessa barbariska horder, Måhända skulie Europa vakna vid ett sadunt skådespel, helst följderna deraf iör Danmark ju ej kunna blifva olyckligare än den hvarmed det samma nu hotas ? Vi vilja emellertid icke vidare sysselsätta oss med den s. k. Danska frogan som nog, inom kort blifver en Kuropeisk fraga at större betydelse, än vederbörande måhända törmoda, vi vilja nu endast fästa uppmärksamheten på det imfiytande denna fråga bör och kan ega på tosterlandets oden. Det lärer väl då icke kunna förnekas, attsamma våldsbragd som nu förotvi mot Daumark kan, med enahanda resultater, hvilken dag som helst, äfven blifva oss till del. Det gifves nemligen intet skäl att förmoda, det icke samma eller någon annan af Europas stormakter kan avse g ega lika skäliga anledningar, som nu aniöras, att hemsöka värt land med krig och att icke det öfriga Europa dervid skall förbluva en lika likgiltig åskådare som det nu är vid Danmarks blodiga hjeltekamp. Den s. k. Novembertraktaten, hvarpå man hitintills synes deles forlitat sig, kan väl icke hafva större värde eller betydelse hvad Sverge angår, än Londontraktaten visat sig halva för Danmark — ty det är ju samma stormakter som undertecknat dem båda. Alltså måste vi, förnuftigtvis, utgå från antasandet att Sverge hädanefter till sitt värn mot ett fiendtligt aniall endast har sig sjelf och sma ega försvarsmedel att påräkna. Hvilka äro vil nu dessa våra försvarsmedel? Stå desamma inaågot rimligt förhållande till de anfallsmedel hvarSfver våra fiender kunna förfoga? Vi nödgas härpå med smärta svara ett obetingadt nej! Latom Oss exempelvis antaga såsom det mest sannolika eu anfall mot Sverge från Rysslands sida. Enligt ryska krigsministerns till H. M. kejsaren sednast afgilna underdåniga berättelse i änr net (se Nya Dagligt Allehanda n:r 8), eger Ryss1 för närvarande till sitt förfogande en arme af 1.325.975 man; deraf komma på de aktiva trupperna 808.670 man, på de aktuva lokaltrupperna 127.925 man, på reserven och den inre bekningen 190,380 man reguliera trupper. Af irreguliera trupper äro till tälttjenst kommenderade (17.460 man, under det att antalet af tjenstplig I ge belöper sig till 307,00 man. Inalles befinna g följaktligen i den aktiva armen 936,000 väl liseiplinerade, beväpnade och utrustade män. Rysslands stridskrafter till äter. uj