Aftonbladet – 7 juni 1864, sida 2

hvitmantlade krigare, som endast vänta pi signalen till anfall. Och der borta, der val len reser sig mörk och brant mot skyn vandrar fram och tillbaka en skildtvakt met hög hjelmkam, vakande öfver örnarnes trygg het, med den a, oaflåtliga vaksamhe ten hos denna disciplin, som gjort legio nerne till herrar öfver verlden. Änuu en gång skalla trumpeterna — de enda ljud som höres i denna rad f tält med sa mycken ordning och precision upp ställda bakom förskanshingarne, med undun tag åf det fasta, tektmässiga trempet af da romerska vakten, då den går att allösa di örra skildtvakterna. Inom kort skall denn: pligt vara uppfylld; och då, om någonsin mäste anfallet göras med någon utsigt til framgång. Ungdomen älskar icke dröjsmå -den unge krigarens pals klappar hörbart och han pröfvar eggen på sitt svärd oci spetsen på sitt korta spjut med en så starl känsla af längten, att den rentaf är smärt am. Slutligen går lystringsordet från le till led. Likt kammen af on hafsvåg. son bryter sig i skum, reser sig denna hvita vå giga linie, utrullande sia längd i månske net, allt efter som man efter man springe upp vid sin kamrats vidröring: och nu hö res ett dön af röster, ett häftigt språng af fötter, och n svallar fram och bryter sig mot vallens fasta, krafl mot stånd. Men disciplin fångas icke eå der oförva randes. Innan åter skailet af deras trum peter dött ut bland de aflägsna kullarna stå legionerna i lägret fullt rustade. Redar glimmar valleu af sköld och hjelm, kast spjut, svärd och lans. Redan är örnen va ken och trotsig; slät och glatt till sin fjä derprydnad, men med näbb och klor blot ade och hvässade till försvar. De hög äxta centurionerna ordna sina män i jem na och räta led, som om de skulle defilers framför Cesar snarare än afslå ena barba risk fiendes anfall. Tribunerna, med sin: gyllene hjelmkammar, intega sina fanvisadt platser i lägrets fyra hörn, medan anföra