Aftonbladet – 7 juni 1864, sida 2

der sig en lång liuie af hvitmantlade pre ster långsamt in i cirkeln. Stränga och dystra äro de till utseendet, med höga ge stalter och starka lemmar, med långa g gg och hårflätor som hvitta för vinden En hvar af dem bär en krona af eklöt på sitt hufvud; en hvar ar dem håller i han den ett spö betäckt med murgrön. Ynglin gen kan icke qväfva ett utrop af öfverrask. i Det ligger vanhelgande i hans tan kar, och älven i hans ord. Högre och högre tonar sängen. Trängre och trängre sammandrager sig cirkeln. De hvitmuntiade presterna imuesluta honom i sjeltva medel punkten auf den mystiska ringen, och se! 3 offerknifven är redan blottad och hvässad. och svingas i luften al en lång, senfull arin, Den unge krigaren söker att fly. O ve. hans fötter neka att röra sig, och hans ar mar hänga maktlösa vid hans sidor. Han synes på väg att förvandlas till sten. En dunkel bälvan bemäktigar sig honom, at! älven han skall blifva en af de granitmas sor, som stå der orörliga i evighet. Hans hjerta upphör att slå inom honom, och för vandligen synes nära utt gå i fullbordan. då hör! ett krigslikt skall af trumpeter bryter förirollningen, och han skakar sitt högburna spjut och hoppar gladt från marken, jublande i sin nya känsla af lif och rörelse. Åter förändras drömmen. Vilda prester och druidstenar haiva försvunnit likt d dimma som omguf dem. Det är en sk balsamisk natt i Juni. Skogarne stå mö silfverstänkta i månskenet. Icke rör de öfversta qvistarne på den a almen, som altecknar sig klar och tydlig mot himlahvalivet. Icke en krusning rubbar sjöns yta, der den ligger jemn och ghmmunde som en skitva af blankpoleradt stäl. Rördrumen ropar allt emeliunär från det närliggande träsket; och näktergalen slår sina drillar i lunden. Allt är fridfullt och skönt, och inger tankar på njutning eller hvila. Och likväl ligga här tätt packade, bland ljung och ormlunke, långa rader at