Aftonbladet – 7 juni 1864, sida 2

trötta, hopplösa blick. Hvar kan väl der britiska gossen hafva skådat dessa smak fulla rof från Grekland, som pryda dess kejserliga herrskarinna? Och likväl tänke han på denna staty då han ser upp i sin moders ansigte. Men den sköna, högväxta qvinnuan ry och drager sin klädnivg tätore omkrin hon tager gossen i sin famn, trycker hans hufvud ömt intill sitt bröst och höljer honom med sina draperier, ty vinden blåser fuktig och kall, sommarluften är hvit a! framdrifvande mist, stora, formlösa gestalter titta fram genom dimman, och de förra glada, lilliga ljuden hafva gilvit rum ör stillheten och tystnaden på en stor och öde n och buns mor hafva försvunnit. men en lång, stark yngling, uyss inträdd i mandomsäåren, med summa blå ögon och oförskräckta panna, står der pu i der: ille. Han är för första gången beväpnad med en krigares vapen. Han har sett slag utdelas i vrede, hållit ståud mot legionerna då de närmade sig, och ställt sin oförskräckta, oöIvade tapperhet mot de romerska truppernas mod, krigstukt och taktiska skicklighet. Han är derför beväpnad med svärd, hjelm och sköld, och intager med en viss ynglingastolthet sin plats bland de unga krigare, som omgifva den helgade fläck der druiderna utölva sina högtidliga och mystiska ceremonier. Misten kommer allt tätare, drifvande fram öfver slätten, i vågor af dimma, hvilka gilva ett spöklikt tycke af rörelse åt stenarne som stå upprätt omkring den mystiska kretsen. Gråa, mossbelupna och ohuggna som de äro, synes aldrig menniskohand halva vanhelgat dessa väldiga granitblock, som stå der olföränderliga och hemska, likt bilder af evigheten. Dunkla och otydliga äro de likt den gudstjenst de skydda. Hårda och stränga som den obarmhertiga och hämd, som är ingräfd i deras fot. En vild, låg sång bäres klagande på vindens vingar, och genom den tötnunde misten väd