ten för Nordens öde, just för det af hr Dunker våpekade ändamål. Den förstnämnda fästade derefter uppmärksamheten derpå, att när det oupph et yttrades, att det talats och pratats för mycket i den skandinaviska saken, så mäste man ihägkomma att det behöfdes en otrolig mängd ord för att få en stor sak i gång. att ordet var handlingens moder, och alt detta isynnerhet måste vara händelsen der, hvarest fördomar. skefva föreställningar och småsinne skola ötvervinnas, Nissen erinrade om, att det, som hr Björnson anfört, kunde g la för stora själar, men för dem, hvilka äro sä som folket ir mest, var vissheten om medverkan styrkande. ovissheten deremot bämmande. För så vidt fråga var om en krigsadress, nödgades han erinra derom, att hufvudstaden redan kraftigt och högtidligt uttalat sig i en ) direkt framställning till H: M., och utt det: kunde anses tvifvelaktigt huruvida ett upprepaude at dett a steg nu vore lämpligt, under det deremot sjelfva stiftondet al den föreslagna förenlugen i de tta skickelsedigra ; ögonblick mäste utgöra ett ännu kraftigare ) vittnesbörd om, att hufvudstaden och folket erkände nödvändigheten af sammanhållning i I i goda och ouda tider. i nutid och framtid. Men antingen det nu blefve krig eller fred, så var det påtagligt att det frisinnade och nationella partiet i Danmark vore i behof: ar kraftigt Titan och understöd af liktän-; kande ide andra båda rikena, för att kunna sätta ett så mycket kraftigare motstånd mot det inhemska tyskeriet och mot reaktionen; samt befrämja den nordiska nationalitetens intressen mot Tysklands angrepp i krig i fred. GC. A. Krohg bemöter Björnsons imvändning att sällskapets ändamäl var allför sväfvande med hänvisning till programmet, hvilket ej hos någon norrman kunde qvarlemna ett tvilvel om att det var nordens ka Återförening, med häfdande lands folkliga och statsrättslig het, som var dess och så hestämd och prokt denna lösen är som nägot ocrua kan va Eeträffande frågan sot Pr f om tidens lämplighet kunde det ej förbises, alt det jobetinende erkännandet ar fosibrö rt sjelfskrifna och obrotisliga förtill verksamt deltagande i nordens aldrig kunde vara mera betydelse fullt än nu. Om men först ejter freden framkom med förslag om politisk förening, då kunde ett sådant förs lätt. misstydas i Danmark, då det för bröder kunde se ut som om den nuvarande generationen velat afvukta freden för att cj nödgas till omedelbart deltagande i faran. Men då en I lighet ännu finns att kriget kan komma förnyas, så var föreningens sliftande i asa dugar redan i si sjelf en demonstration för Norges deltagande i denna kamp, och det framlagda programmet innehöll i detta hänseende en uttrycklig och alldeles! otvetydig hänvisning till de förhande 1 varande tidstörhål landena. Dessutom vore det ej osannolikt aft nära för ende verlds; händelser skola medföra stora förändringar i staternas inbördes politiska förhållanden, och det vore derföre nödvändigt att det norska folket i tid vore vaket och redo att hälda sin rätt till ett sjeliständigt intlytande på sin fromtid, hvilken eljest kunde na att likna ea förfluten tids vanmakt, norrmännen lagt armarne i kors och viljelöst lötit andra efter beh tyra och ställa med deras dyrbaraste intressen. Hvad Danmark beträffar, mäste man lägga märke till, att det danska folket, efter allt som skett och icke skett, för ögonblicket ej, med bibehållande af sin värdighet, kunde taga det första steget till en förening. Handen måste räc norrifrån, och det vore my ket naturhet. att norrminnen, som genom sin historia stå danskarne närmast oc ch säledes bilda en mellanlänk mellan dem och det svenska brödrafolket, upptaga saken till ömsesidig grunskning. Slutligen vore sunno likt, att en starkt och allmänt uttslad önskan från norsk sida om Danmarks upptagande i det redan bestående nordiska förbundet i närvarande ögonblick skulle utöfva en mycket god verkan isynnerhet i Slesvig, som ju nu är stridens hufvudföremål. Det vore tydligt att slesvigarne skulle styrkas i sin trohet och sitt tasthållande vid norden, när de hörde att norrnännen önskade de nordiska rikenas äterförening, lag a I i i H 1 I i I I I 12 när utsigt öppnades till erundläggande af! du verk lig folkmakt i Skandinavien, till hela den nordiska nationalitetens sammunslutning för att häfda vår gemensamma oafhängighet. Prof. Monrad höll ett föredrag, hvari han framhöll nödvändigheten af att ändtligen en gång lemna de sväfvande talesättens vida fält och skrida till handling. tanken hade fostrats och vaxit upp genom flera samfund för vetenskapliga och statskomH då I det. Enhetsi HH ekonomiska syftemål, och detta hade nog) varit godt och bra. Men den politiska an. ken hade liksom varit insmugglad i ettj. emballage af allahanda oskyldiga föremål, Man måste un kämpa med öppet visir; alla måste söra sig det gemensamma fältropet fullt klart och högt bekänna det för hela verlden. Prof. Faye sade längt, att återgång eller uppskof voro omö lig sluta sig omkring den. Vid den derpå följande voteringen röslade 15 af de närvarande för förslaget om uppskof, medan öfver 150 röstade för att före ningen penast skulle stiftas. Detta re sultat helsades med hurrarop. Derefter antogs enhälligt det föreslagna programmet och de dertill fogade sladgarn ;e. Slutligen valdes, med acklamation, till ledamöter af styrelsen : lektor Daa, prof. Aschehoug, prof. J. O. Broch, köpman Olai Olsen, bankadministrator J. P. Olsen och kapten Vogt. Underrättelser från Danmark. Danska Dagbladet innehöll för några dagar sedan en artikel, hvari det uttalades, att om man tillstadde dånska monarkiens tysktalande del en omröstning derom, hvilken dynesti de ville hafva och till hvilket statsförbund de ville höra, kunde den så dansktalande delen ha rätt att för sig fordetsamma. Då denna artikel blifvit OM ry I dra a att saken nu kommit så 1 Fanan vore höjd. och alla måste SS ml