som en fantastisk saga, togen ur en sjukli inbillning... Jag slog om några blad, jug kom till berättelsen om den dag Schultz för mig omtalade sin sin se för vansinnet, etan vara en elak dröm .. Det blef alldeles 1yst omkring mig. Ingen vyitrade ett ord. Förvånad öfver denna hastiga tystnad säg jag upp. Påallas ansigen stod tecknad, jag vet icke hvilken us gest: Diane hade tårar i ögonen. Schuliz och Mina sågo ut som om de darrade. Bastien stod bakom dem, mycket blek .. Jag förstod nu allt. Hör på, listige dokter!? sade jag : leende, du har bedragit mig! Det var icke du som ver sinnessjuk !? Huru? Du tror då ...? För tusan, jag tror att det var jag i Det är klart kom dagen!? Bravo! Bravo! utropade han, vansinnet är försvunnet! Ja, svarade jag, skrattande, der boria på heden! Min vän, låt mig omfamna dig! Och jag hvilade ett ögonblick vid detta redliga hjerta. Sedan kastade jag mig på knä för iane: hon lade sin arm om min hals och betäckte min panna med kyssar. Engel!? sade jag, mitt förnuft, det är du, det är din kärlek !? ; Då skall det aldrig slockna!? svarade hon. Så blef mitt förstånd räddadt genom mitt hjerta. Jag älskade, jag var älskad! Ju hade en: förmyndare och en kusin — Kd slutar jag, Wilbelm, som jag börjede mia PR SS SLöT tycktes mig nä