fiendtlig a att han en morgon ville förbjuda sir George at uppstiga på en förfallen jordvall, hva man kunde se ned i hans trädgård. George, envis som alla fornior: kade sin rättighet att få undersöka minnesmärken som detta: grefven blef ond. sir George skrattade honom midt upp i anigtet. Derpå följde en wimaning från grefven och den så kullude engelsmannen kom till mig, för att bedja mig blifva huns sekundant i den tillämnade duellen. Huru?? gade jag, den såkallade engelswannen ?? Ja, deri ligger just det besynnerliga, ty då jeg frågade hvurföre han icke i denna sak vände sig till sin egen naticns konsul, anförtrodde han mig atl han egentligen var fransman och af en gammal slögt från Elsass , somt att han hette Wilhelm Salzmann.? Vid detta namn spreng jeg upp från min stol och visste knappt hvad jag skulle taga mig till af förvåning och glädje. Ack! broder, om du v ru mitt hjerta klappade vid tanken på att ega cn vän sådan som du! Medan jag förtviflade om att nåonsin kunna upptäcka Dianes tillflykt fade du redan funnit den! Vår lycka är ditt verk och jag skulle vilja att du såge huru ljuf denna lycka är. Man hvad säger jag? Du har ju sett Diane! Sedan du reste har ingenting stört min kära doktors lugn; mina förhoppningar stegras dagligen. Men hösten nalkas och denna årstid är alltid svår för de stackars sinnessjuka; den obetydligaste orsak kan tillintetgöra frukten af flera månaders arbete. Skalljag kunna rädda honom? Diane, som är min förtrogna har rådt mig att under denna fruktade årstid låta Schuliz bo