Article Image
många filosofer som tvistat, de många hjer tan som i sitt filosoferande lidit ekepps brott på sin tro och gudsfruktan — hvac skole vi säga om allt detta? ? I VA filosofen är ett och de ofullkomlige systemerna ett ann att de sednarce är skilda från filosolien och från hvarandri Just genom det hos dem ofilosofiska; at man icke eger rätt att anklaga filosofien för det, som hennes representanter brutit ge nom att vara olilosofiska, lika litet som man eger rätt att anklaga religionen för allt. hvad irreligiösa förirrivgar åstadkommit på jorden af vanvett och blodsutgjutelse: att. slutligen, klurbeten i kunskap omöjligen kan leda bort från klarhetens enda källa Gud.? Dessa ord påminna om Schillers svar på frågan, hvilken filosofi som till slut skall blifva beståndande: det vet jag icke, men jag är viss på att Jilosofien skall blifva det.? Dock — det har aldrig varit min förmätna afsigt att ingå i on granskning at de här nämnda bäda skrifterna -— et pour cause. Jag har bloit velat uttala en, så vidt jag funnit, ganska allmänt delad tilltredsställelse att dessa ord i sinom tid blifvit uts Den förfärlige slir tyckes nu hh agt tiden, hksom dom Oedipus, ta att lösa. Gissa rätt eller dö!? synes älven nu vara det fruktansvärda alternativet, och ju betänkligare det näston i alla riktningar ser ut, är det att noga taga vara på anvisningar och räd utal dem, som ega lörmåga att I öra honom in på den rätta stråten. I lan fruktansvärd uppgiften må visas så nölves det icke de friska krafterna i : den ait på förhand ge striden förlorad och trösta sig med den Tata tron, att gaton är olöslig. Hård är utan tvif vel kampen med de dunkla makterna, och för snmillet och omen ensamma vika de vj, men dessa, i förbund med ett oförfäradt hjerta och ett rent uppsåt, skola dock blifva dem öftye mäktiga. Dessa bundsförvandter rädda oftast lärdomen från det stora fel, hvari den eljest är så benägen att förfalla. eller att tro sig i tid och otid böra släpa fram etl förfärligt maskineri af metafysik och tusenals utvexlingar deraf, utt fö reljupa sig i deduktioner och konstruktioner, tills det går omkring i de hufvuden, som skola uppbyg gas, och mången gång kunske till och med I uppbyggarens eget. Af denna förvillande lärdomsapparat synas inga spår i de båda skrifter, som gilvit anledning till. denna lilia upp us. Författornes filosofiska vetende har icke gått ut på ett förjaga det medfödda förståndet och ersätta det med ett artilicielt; det har blott skallut nya och skarpare vapen ät det förra. Det är sådana kämpar, fom äro obskurantismens och den stela traditionalismens farligaste motståndare, Att dessa skrifter verkligen äro ett ord i sinom tid, lärer väl ingen vilja förneka, som fugit någon kännedow om de ohyggiva frukter. dem de es. k. pieti a rörelelter annan bringa till mognad i vårt fäderneslaud. De begoe hörustenarne denna religiösa riktning, nemligen helpsliiran och läran om den ovilkorliga syndaförlåtelsen, om försoning och salighet utan afseende på menniskans eget letverne och Cllämpoing uf sedebuden, mäste ytterst leda. till sådana tenomener. Man harbhört den gri sta förbrytare helt lugnt förklara, alt hans gerning dde elter köttet c betyder ine 1) tus har lidit derför? ; man ha hört mödrar, som med kall ötverläggning mördat dem de fromför ult bort skydda öppet förklara, att de gjort detia ar ät Guds rike, och att i alla föll äro Jesu utkorade: mer, äro upplysta och helgade at Guds enda. Och detta H koneeqvent följd af lärorua. I börj rde och såg man blott. utt vissa afarter at läseriet hade lossat de vanliga retsbanden inom sammanlefnaden, men småningom har det blitvit klurt — och s e det ju vå ott det icke finnes nå ä groft brott, att ji helighetsmenteln ker till aft skyla det. se der hvad det ovisa nitet lyckats göra af den renaste och mildaste religion, som nägonsin varit predikad i verlden, och som förädla menniskan, om den ej för. År det icke du hög tid, att allstämmor höjas för att manna larne på Zu murar att hellre rikta sin blödande nitälskan mot d adligheter, a mot hvarje liten ulvike n hvad de peslutit vara rätta tydningen af en dogm, ett ord, som kan tydas på flerahanda sätt, uten utt derigevom något rubbas. som röjer menniskans sedliga pligter? Det svåraste hindret för att lyckas le reliviösa förvillelserna är, ott för bevisningen icke gäller något i de förvilla-, les ögon; förnuftet är dem en styggelse, td djefvulens redskap att förleda menniskan Lil synd, t Uppenbarelsebokens vilddjur, som gjort allt det onda här i verlden. En ;ukel och klar bevisning, sådan den erbjules i de båda här ofvan nämnda sk rilterna, ger icke så mycket som en fjäder emot wrapostelns svamliga hopröring af förvrängda eller makadamiserade bibelspråk. Deras förständ har dränktes i en syndaflod f fraser, och deras hjerta förkolnat i en intediluviansk torrhet. Så mycket vigtigare ir då det viärf, som åligger den upply e eligionsläraren, hvilken icke fördömer förmltets strätvande alt forska efter sanning, cke vill förqväfva det under en stel och lödande traditionalism, icke anser menskighetens stora civilisationsarbete såsom ett ot emot. kyrkan, ett trots mot Försynen, cke är blind för tidens verkliga sjukdomernen också icke försöker bota dem med sjelf. ippfunna huskurer, dö ban har tillgång till. len rena helsok sälla, som, rätt anvä 1; z

4 juni 1864, sida 3

Thumbnail