Aftonbladet – 3 juni 1864, sida 2

den sinnesstämning der uppenbarar sig af obejdadt junkerligt ötvermod och hån mot England, dels för den won och det sp som man anser pasmde inom detta läger, der man gör anpråk på att förerrädesvis ega belefvenhet och god ton. Låt oss — så begvynner artikeln — företlla oss att vi befinna oss i ett offentligt, väl blandadt men dock af en naturlig anständighetsasla beherrskadt stillskap. En ny g infinner sig och uppför sig på ett i ögonen fallande sätt, i det att han tager plats, ropar till upppassaren med hög befallande röst och derigenom ådrager sig en just icke välvillig, men dock allmän uppmärksamhet. Nu begynner han med ke mindre hög stämma att uttala en hop lögner, Ika hvarje förnuftig menniska snart kan inse ro verkliga osanningar, men som dock äro av den beskaffenhet, att den mindre kunnige kan tro att det dock är något sannt i dem. utan att dock deriör a sig såsom en, hvilken häller sig för en narr. Några närvarande hafva emellertid den godheten att underrätta mannen och hans ahör om att han ljuger. Han fortfar dock att vidhålla sina påståenden. Man honom att man verkligen är bättre underfö tad -han fortfar emellertid i sitt tal, ja tillfogar till och med nya yttringar, hvilka äro lika ä elaka som ikande. Man säger honom nu nt ut att det fr lögn och förtal. Det hjelper han betraktar saken sä. och hvad kan han A för att han har mera insigt och förstånd a alla andra menniskor. Han bryter uti nya skällsord, genom hvilka han tillika fördömer såsom moraliskt afskyvärda alla de handlingar, hvilka han förut på lögnaktigt sätt har uppfunn Man gör sig nu besvär att visa honom, att just han sjelf har begålt mångfaldiga sådana handlingar. som han nu betecknar såsom afskyda, men nu blir han alldeles rasande och siger till de ondra gästerna, som icke öfverensämma med honom, att de äro ett gement pack, då han deremot är en mönstermenniska. Det utbryter ett homeriskt skratt: man har lust att lata bengeln sitta utan att man hör på honom — men han gör ett alltför stort spektakel och uppför sig så, som om hela stället tillhörde honom. Man har således j annat val än att antingen mangrannt stiga upp och låta ten oförskämde mannen skrika för toma väggarne på mycket han vill. eller att upp och kasta storskräflaren på dörren. En medelväg finnes icke. Detta är just jemnt den enda situation för tyskarne gentemot den nuvarande allmänna opinionen i England. Efter denna smakfulla introduktion förtäljer artikeln den bekanta historien om slsmannen som beqvämt hade utsträckt på soffan i en ångbätshytt och ej kunde förmås alt uppstiga eller svara på höfligs föreställningar om att taga Jitet mindre plats, men som, då man något hårdhänpdt tog ned hans fötter från softan, stillatigonde uppsteg och alldeles lemnade platsen. 7Dettr ty alltså van sättet, på hvilket man bör taga dessa öbenvglar?, utbryter derpå författaren med pathos och kommer derefter till det resultut, att det är en pligt för hvar och cen tysk alt på så sätt agera ordningspolis mot ?engelsk oförskamdhet?. Nu uppräkaas Jnglands alla både gamla och nya synder — af hvilka de sednaste nuturligtvis äro de värsta — detta England, från hvilket Europas sedliga gift blifvit proteseradt, sedan Palmerston och Russell iingo Englands tyglar i sina händer — dette England, hvars högst stående personli har fraterniserat med den italienske röfvi anföraren. och det är således ej underligt att artikeln slutligen kommer till det resultat, att hela Tyskland nu är uppfyldt af den tanken, det straftets dog också en gäng skall upprinna för Eugland, och att det blott är Pden gudom längmodighuten, som häri beviljar ett uppskof. h ett sådant folk, heter det i slutet af artikeln, tror sg kunna förakta oss! Och dess regeriug, som tyckes vara uten andra grundsulser än den att uppträda såsom termometer för en likaså förderfvad som i verkligheten okunnig offentlig mening, tror sis unna röra sig mellan parlamentets tendtliga tal om tyskarnes gerningar. Artikeln slutar med en ny moralpredikan, i hvilken engelsmännen flera upprepade gånger hotas med Guds vyrede, på hvilken man naturligtvis redan har det största bevis i den mot England fiendtliga stämningen hos tyskarne, hvilkas enda parolle för ögonblieket är: Tyskland väntar att hver man skall göra sin pligt.? SPANIEN. Spanska flottan, som är 1844 bestod af blott 44 skepp med 713 kanoner utgöres nu af 122 skepp med 1324 kanoner. Den har äledes fördubblats på dessa 20 är. ITALIEN. Från Turin skrifves den Maj: Som armen änuvuu är det säkraste nödankaret för Jtuliens framtid, så har äfven representantkammarn enhälligt antagit krigsministörbudgetens 24 art Om de andra budgeterna gifvit tillräcklig anledning till vidlyftiga debatter, så här detta dock ej varit fallet med krigsbudgeten. Kammarn diskutcrar ej om 50.000 man, som stå under vapen: den afkortar ej heller något, som beträftar beväpningen och mobiliseringen af vationalgardet, hvars totalnumerär utgör 1,200,000 man. — Merinbudgeten, hvarom diskussionen redan börjat, visar betydande nedsättning mot de föregående årens. Detta förklaras deraf, att de stora örat gjorda beställningarne af pansarskepp i Amerika, Frankrike och England redan blifvit utförda och betalade; hvad som ähnu i denna väg befinner sig under byggnad på varfven gör ej så stora utgilter nödvändiga. Konungariket Italien eger nu en lotta af 99 örlogsskepp, hvaraf TA pansarfregatter, med 26,630 hästkrafter och 1324 kanoner, samt en matrospersonal al 21,930 man. h AMENIKA. De med ångaren Scotia anlända underättelserna från Newyork gå till den 18 Maj. Enligt dessa hade unionsgeneralen Sheridan framträngt till yttersta linien of Richmonds befästningsverk, der han anoreps af rebelgeneralen Stuarts rytteri och blef med en förlust af 1000 man tillbakakastad till Butlers ställning vid James-flodens krökning vid Turkey-Island. General Sheridan rapporterade den 9 Maj, att hon förslört en del af Fredriksburgeroch Virnia-centralbanan. Men depescher från rebellhären af den 11 Maj förmäla, att de