Aftonbladet – 2 juni 1864, sida 3

henne i aderton månader, likt en obarmhertig fångvaktare. Jag har nyss lemnat henne. Hon älskar mig ännu: hon har icke sagt det, men jog känner, jag anar, jag vet det! morgse, just då jag skref till dig, öppnade man hastigt min dörr. Jag upp; Bastien stod på tröskeln, strålan :e af glädje. Jag utropade genast ?Diane?? Men han förmädde ej svara: sinnesrörelsen betog honom talförmågan. Hon är här! utbrast jag och störtade ut i salongen, der jag så nära sprungit omkullmin stackars Sehultz. Hon var der, darrande, mållös af glädje! Då det första återseendets glädje var förbi. kunde vi knappast säga ett ord annat än: Andre! Diane !?, men i dessa båda namn låg en verld af ömhet, en evighet at kärlek. Wilhelm, jog har ännu icke sagt dig det — Diaue är enka!... Grefven har fallit i en duell med en engelsman. Wilhelm, jag som anklagade henne! Hon har vits utaf en välnad ar bedrägerier. De -kade henne från Maufert med den underättelsen att jog fått ett våldsamt anfall af vansinne, som gjorde det nödvändigt att förflytta mig till ett hospital; man bad heniie komma för att lugna mig. Oaktadt sina tvifvel och misstankar hade hon dock följ. Plaeide till Spaa, dit grefven följande dag ankom, 1 aderton manader har hon illits fängslad i ett halft förfallet slott, beset i en ödslig och af menni kor nästan aldrig besökt nejd. Hon hur ej haft minsta aning om mitt öd, ej vetat hvart man fört mig, Ena morgon öppnade man slottets portar för henne — han var död! Sjuk till vopp och själ lät hon bära sig ombord på en bål; hon tänkte blott på mig. Han hes höfde ke veckor att hinna fram till Mau