Aftonbladet – 2 juni 1864, sida 3

komma, hon skref mig icke ens ett enda ord! Den enda som tycktes minnas mig Bastien. Han skref till mig hvarj Slottet Manfert var alltid flika öde. Placide emottog ofta bref från Carlsruhe Bastien stal ett af dem, öppnade det och skickade det till mig. Det r ifrån grelven; han upptäckte ej ens för den fördömde intendenten sin vistelseort, utan befallde haonom skicka alla bref till herr de Jonval. Jag hade väntat ett år och min enslighet blef ständigt mera outhärdlig. Jag har gjort som hon bad mig, jag har underkastat mig mitt öde, och för detta offer som hon be. gärde för sin bedrägliga vänskap, har hon ej ens visat mig att hon ihågkommer mig. Trött vid detta lif, som ej kan kallas at lefva, ville jag slutligan lemna mitt fängelse, utan hopp, utan mål, utan tankar; men det var då som — du vet det redan — som den stackars Schultz för mig afslöjade sin själs bekymmer och den olycka jag verkhgen ej kunde ana, före den kris som vårt samtal om galenskapens ärftlighet framkallade: för hvilket samtal jag genast i början vf vår brefvexling redogjorde. Gud har haft medlidande med mig och gif. vit mig att rädda denna själ, som var nära att störta ned i en afgrund: jag har stått denna lek, som en qvinna ej kan förråda, denna kärlek, som från himmelen till jorden lifvay hvarje atom, denna gudomliga ingifvelse, som man kallar mennisko kärlek, Sedan sex månader vakar jag öfver de ta vacklande förstånd, som jag försvarar mot vansinnet; jag håller i min haud hela denna familjs framtid, denna familj, eom har blifvit mig kär, mig, hvars ert lott var aska: det slår nu, jag lefver nu: men jag litlör också... Ah! Diane. Diane!