Aftonbladet – 1 juni 1864, sida 2

sin post: jag skulle kunna ropa på honom: och han skulle befria mig genom att upp-. reta pöbeln mot min förmyndare, Vi begäfvo oss utaf, men i stället för att fara den väg viaftonen förut kommit, vände vagnen in i en of trädgårdens allter: en: gallerport öppnades och vi kommo derigenom uti skogen. Fn halftimma sednare befonn jag mig i ett därhus, instängd i en cell. Jag har intet minne ar de tre följande dagarnes tilldragelser. Någon gång tycker jag mig se liksom genom cen mörk slöja, en olycklig varelse i ädd tvångströja, som sitter hopkrupen i en vråaf ett med gal lerfönster försedt rum, en olycklig varelse som vill dö. Natt och dag bevakas han af två karlar som hindra honom att krossa sitt hufvud mot muren. Denne olycklige har mina anletsdreg, min röst, och man kallar honom Andre dOrbech: men det är icke jag, ty jag hade då lemnat jorden och vanön drade omkring i himmelen, sökaude Diane, som jag trodde vara död... XMV. ; Wilhelm, jag är förtviflad: min stackars vän, Schultz, har haft ett svårt anfall och) jag har kanske på en enda dag förlorat frukten af all min möda. Han tviflar, han tvitar... som om någon dold orsak åter väckt hans oro. Sedan två eller tre veckor torde! du af mina korta bref och af det länga uppehållet mellan hvarje, redan funnit att jag ofta måst albryta min brefvexling, för att njelpa min olycklige vän besegra sitt onda. I jälsstrider han icke vågat låta mig skada, i slutat med en brytning. Jag har ännu en gång kleppat på hans hjertas dörr, i det: jag helt hastigt fört hopom midt ibland de sina. Det lyckedes äfven nu, men jag dar. rade för min egen djerfhet: dessa honem så ära varelser hafva utgjort den förekonsning jag hittills uppställt mellan honom och vensinvet, om hans kärlek ett ögonblick