Aftonbladet – 1 juni 1864, sida 2

Öfversten ropade och tvenne karlar visade sig på tröskeln, På en vink af der herre närmade de sig för att gripa mig: men jag ryckte mig lös med en så kraftig ansträngning att jag kastade en af dem i golfvet. De tvekade att ännu en gång gå mig in på lifvet, men grefven gaf dem ett tecken och de närmade sig ånyo. Förtviflan gaf mig jättekrafier och jog stötte dem ännu tvenne gånger längt i rän mig, Stå ende i ett hörn af rummet kunde jag cj) blifvu kringränd:; under ett ögonblicks uppehåll i striden störtade jag fram till kakel ugnen och återkom i min vrå beväpnad med en bronskandelaber, som ja rflade så ho tande att en af dem som anfallit mig, tog till flykten. Slottets betjening hade samlat ig omkring mig, men ingen vågade närma sig. SAh! ni tror er kunna fånga mig? roade jag då jag såg dem stå obeslutsamma; I ären olycklige nu! Kommen ihåg att jag är galen, jag kan ostratftadt Olycklig den som står mig i vägen! Redan stod jag färdig att störta mig midt ibland dem och bana mig väg ut, då dörren! mot hvilken jag stödde mig, öppnades bakom mig: den karlen som nyss lydde, kastade nu öfver mitt hufvud ett stort täcke, hvari han helt och hållet insvepte mig ända till fötterna. I nästa ögonblick låg jag bunden, . slagen till golfvet, till hälften qväfd... Man cönderskar täcket så att jag kunde an das fritt. Uslingar, I döden mi sinnig. Karlarne närmade sig: jag försvarade mig innu och försökte bita dem. De voro rädda: men slutligen dukade jag under för öfvermakten, Man bar mig ut ien vagn, som vänlade på gården; min förmyndare och dok: tor Schuliz stego ttven upp deri, cOm ni vill hålla erstilla, sade min förmyndare, så skola vi lossa era band nägot et.s IE Jag satt prörlig. En enda förhoppning sterslod ännu. Jölsassaren borde vara på skrek jag, urH