Aftonbladet – 31 maj 1864, sida 3

skilda personer ge så mycket gratifikationer de behaga ät sina tjenare; men för hvar och en som är i samhällets tjenst, det må vara i statens eller kyrkans beftattningar, synes det vara en hederssak att icke för fullgörandet af sin pligt, låta utom sin rättmätiga aflöning, belöna sig med drickspenningar, dessa mi presentera sig i den ena eiler andra formen, silfverkannor fyllda med specier, eller cigarrcehatuller, fylldu med hundrariksdalrar, eller siltverljusstakar och silfvervaser med inskriptioner o. s. Vv. År någon välförtjent person i behof af understöd och vill enskild vänskap och valvilja då lemna ett sådant, ir det gan.ska vackert och bra, men det är en alldeles enskild sak, rörer icke det offentliga och bör aldrig göra anspråk på att vara offentligt vedermäle af erkänsla för fullgjorda pligter. Man ser litet emellun tidvingarne från olika håll i landet tala om dylika gratifikationer, som blifvit utdelade ät embetsoch tjenstemän, då de flytta från en ort till en annan och detta omtelas som innebure det en heder både för ce gifvande och de mottagande. Då detta system hotar att taga överhand och pålägen medborgarne ett i sanning odrägligt onus, anse vi det för vår publicistiska pligt att beifra hvarje sådan casus, som hädane kommer till vår kunskap. Det vill synas som skulle på många håll 14 kap. 26 mis gerningsbalken ha råkat aldeles i förgätenhet.