Aftonbladet – 31 maj 1864, sida 2

timmar skulle jag hafva uppfyllt mitt kall såsom befriare, och om grefyven icke träffades af min hämnande arm, var alltid Elsassaren der för att följa honom, och jag var säker på att derigenom kunna upptäcka hvar Diane hölls dold. Andra morgonen randades klar och soljus; luften var torr och något skarp. Stärkt af sömnen började jag lugnt och allvarligt öfvertänka hvad som förestod mig. Mitt öfverspända sinnestillstånd hade gifvit vika för en lugnare besinning; jag betänkte att jag hade ämnat utan barmhertighet döda den man, som min far sjelf utsett att i hans ställe vaka öfver mig, och i djupet af mitt hjerta höjer sig denna mensklighetens starka röst, som aldrig förblifver stum, säger man, icke ens i bödelns bröst. Jag vågade dock icke veka; jag hade kanske Dianes öde i mina änder och jag borde slå blindt, liksom det. Ett lätt buller hördes utanför min dörr. Jag öppnade, det var öfverste de Jonval, som artigt frågade om jag behöfde någon njelp vid min toilett. Jag tackade honom lika artigt och afslog tillbudet. Genom den valföp pat dörren såg jag att min förmyndare höll på att kläda sig. Ahl! pi är redan uppe?? ropade han. ?Inom några ögonblick är jag hos er.? Det föll mig in att gå ut för att se om Elsassaren var på sin post. ?Nå, hvart tager ni vägen?? sade grefven med en ton som förtretade mig. För tusan, min herre, ni ser väl att jag går ut? Är ni rädd att jag skall rymma? Kanhända?, svarade han. ?Jag väntar i alla fall en person hit, för en sammanjomst, vid hvilken er närvaro än oundgängig. Jag bet mig i läpparne tills de blödde, för att slippa svara. I samma ögonblick inträdde en betjent och sade några ord till sin herre. ?Bed honom vänta i salongen?, sade öfversten. (Forts.)