Aftonbladet – 31 maj 1864, sida 2

Hermenegilda, sade öfversten, detta ä herr baron Andre dOrbach. Jag besvarade rodnande hennes blyga men behagliga helsning: jag kunde ej låt bli att komma ihåg huru föga artigt jag af slagit tillbudet af hennes hand. Under hela aftonmåltiden yttrades knappas ett ord; ett tryckande tvång hvilade öfve oss alla. Fröken de Jonval satt bredvi mig och jag bemärkte flera gånger att hol fästade sin blick på mig med ett sorgset oförklarligt uttryck. Jag föreställde mi att hon ej var okunnig om det försla hennes tant en gång framställt till mig, oc milt bryderi ökade den oro jag tyckte mi läsa i hennes drag. Vi begåfvo oss sedermera in i salongen der en stor brasa sprakade. Min förmyn dare och öfversten satte sig i en soffa, oci samtalade halfhögt. Fröken de Jonval satt sig nära dem med sitt broderi. Jag trodd mig icke böra störa dem och tog plats vid et bord, så långt bort som möjligt. Jag bläd drade i några planchverk, allt under det ju betraktade min f. d. fästmö, som jag inbilla mig skola vara abbedissans afbild, synner ligast emedan hon fått ett så träkigt namn Jag fann ej mera hos henne denna likhe med Diane, som till en början intagit mi hon var emellertid ganska täck och s mycket god ut. Men, oaktadt sina aderton är, såg hon icke så ung ut som Diane, och jag sökte förgäfves på hennes panna denna strålglans af poesi och upphöjda känslor, hvaraf återskenet upplyste mit! hjerta. Man inbar tået; hon serverade det. Gref. ven och hans vän stego upp; min förb hållsamhet började nästan öfvergå till ohöflighet, och jag närmade mig fördenskull fröken Hermenegilda, för att yttra några betydelselösa ord till henne. Hon besvarade dem med en Jädtighet som syntes mig något tvngen. Men då hennes far och grefven ett ögonblick lemnade oss allena, antog hennes ansigte ett uttryck af djupaste deltagande, och hön satle hastigt: