Aftonbladet – 31 maj 1864, sida 2

vagnen, knappt hade hästarhe börjat springa förrän det föll mig in att han skulle förlort oss ur sigte, ty vagnen rullade framåt mec en hastighet som trotsade de bästa ben Jag lutade mig ut genom vagnsfönstret; v befunno oss på en ödslig väg der ingen men. niska syntes, ingen vagn följde oss. Til råga på olyckan aflägsnade vi oss allt längre från staden; det skulle på det sättet blifva nästan omöjligt för Bastiens agent att åter. finna mig. Under det jag sysselsatte mig med dessa tankar, samspråkade öfversten och grefven obesväradt, likväl utan att den förre ens nämnde sin nitce, Diane, vid namn ännu mindre frågade efter henne. Slutligen stannade vagnen utanför ett rät vackert hus; medan man öppnade den tungt porten väcktes min uppmärksamhet af någre lätta, men tydliga slag på vagnskorgen och då vi stigit ur, såg jag en karl smyga sig bort i mörkret, hvisslande på ett egendom: ligt sätt. Jag igenkände den signal, vic hvilken man för Bastien öppnat värdshus porten i Monthermå och förstod nu att smuggaren åtföljt oss, stående bakpå vagnen i stället för betjenten, som qvarlemnats vid stationen för att hemia vårt bagage. Befriad från detta bekymmer andades jag åter. Vi stego uppför en med pelare prydd trappa, företrädda af vår värd. Han förde oss till de rum, man i ordningställt för oss, och jag anmärkte att man för att komma till min sofkammare måste passera min förmyndares, och att det till mitt rum icke fanns någon annan utgång. Jag kunde ej låta bli att småle åt denna löjliga försigtighet. Aftonmåltiden är serverad, sade öfversten; jag väntar er dernere, mina herrar. En fjerdedels timma sednare inträdde vi i matsalen. De många rätter hvarmed bordet var belastadt, påminte mig om min studentid och mitt vistande i Heidelberg; minnet af dessa glada dagar gjorde mig sorgligt stämd, men det flydde genast vid åsynen af en ung flicka, som nu inträdde och som vid förste ögonkastet något liknade Diane.