Aftonbladet – 31 maj 1864, sida 2

och död mellan mig och min förmyndare var dock bra besynnerlig; men ödet hade bestämt den och jag mäste blifva antingen offer eller hämnare. Vid middagstiden stannade tåget. Frukosterar ni? sade grefven till mig; vi äta icke middag förrän vi komma till Carlsruhe. Han steg ur vagnen och jag följde honom. Elsassaren satte sig helt nära oss, färdig att uppsnappa allt hvad som sades; men grelfven yttrade icke ett ord och naturligtvis icke heller jag. Då jag skulle stiga upp i vagnen, stack man en papperslapp i handen på mig. Jag gick några steg åt sidan och läste följande: tKonduktören är en af de våra; säg honom hvad ni vill låta mig veta och hvar ni reser. Man ringde nu. 4Stig upp i vagnen, min berreX, sade en konduktör till mig. Hvart gäller resan? Carlsruhe.4 Är det allt? Ja Vi fortsatte vår färd. Tröttheten öfverväldigade mig slutligen, jag insomnade och vaknade ej förrän vi passerat gränsen. Det var redan mörkt då vi anlände till Carlsruhe. Öfverste Jonval, som troligen genom telegram blifvit underrättad om vär ankomst, väntade oss vid stationen med sin vagn. Jag ämnade taga afsked af min förmyndare och sade honom att han kunde träffa mig på Hötel dAngleterre. Nej, nej, ni följer med mig!4 sade han befallande. Man kunde trott att han fruktade det jag skulle rymma. Jag var nära att gifva ho nom ett skarpt svar, då öfversten i så artiga ordalag bad mig taga hans gästfrihet i anspråk, att jag ej, utan att vara ohöflig kunde afslå tillbadet. dessutom ville jag icke spela min sak sämre än grefven, och jag åtföljde honom således. Allt detta hade gått så hastigt att jag ej haft tid att tänka på Elsassaren. Men knappt hade vi satt oss i