Aftonbladet – 28 maj 1864, sida 3

11 verkställa renskrifningen af traktaten, på I det att ingen ting derom skulle på förhand blifva bekant. ?Mau kunde — säger Boiteau — vara förvissad, att om underhandlingen blifvit känd, samma konservativa folk, som hotat Ludvig Filip med barrikader , icke, skulle hafva ryggat tillbaka för någon ytterlighet för att hindra sin nya regering från .Jatt bringa till utförande sammansvärjningen för det allmänna bista !? Lyckligtvis är det svenska folket i allmänhet långt mera upplyst om sina och landets verkliga fördelar; men nog gifves jäfven hos oss en liten clique frenetiska proI tektionister, hvilka icke skulle afhäålla sig L från någon ytterlighet, om krafterna blott motsvarade viljan. De bekanta uppträdena 1848 och åtskilliga sammanskott under vissa riksdagar för icke särdeles lång tid tillbaka I tränga sig ovilkorligen i minnet vid läsningen af Boiteaus skildring. Den betydliga tillväxt Frankrikes och Englands inbördes handelsrörelse och hvardera landets industri redan vunnit under de få år, som efter traktatens afslutande fö flutit, oaktadt dessa år eljest varit så föga ey nasamma för industriel verksamhet, utgör en ytterligare bekräftelse på de många faktiska bevis vår egen och andra länders erfarenhet lemnar, angående handelsfrihetens helsosamma inflytande näringsverksamheten. Frankrike, hvars jernindustri t. ex. fö intet sätt kunde mäta sig med Englands, börjar redan träda i täflan om tillverkning af jernvägsmateriel m. m. Det är friheten, som väcker nytt lif, ny kråft, ny företagsamhet, der de klentrogne förutså äga endast undergång och död. Hela oförsyntheten af protektionisternas anspråk att fortfarande få beskatta den a allmänheten framställes oförbehållsamt i Dagligt Allehandas påstående, att tullafgifternas bestämmande i sta rummet anginge industriidkarne, hvilka borde betraktas såsom de rätta vederbörande, de I der skulle höras, om huruvida regeri må genom traktaten medgifva nedsättning i bestående tullsatser. Här förklaras således I tullbeskattningen icke vara nögot annat än en ekonomisk skyddsanstult, hvars vara el ler icke vara industriidkarne vore rätta v derbörande att bedöma (opar i vis!). Men huru hänger detta djerfva anspråk tillsammans med allt hvad Dagligt Allehanda sjelf tillförene så högljudt ordat om regeI ringens ivkoustitutionella tilltag att ogilla nä) gra af sendaste rikets ständer beslutade tullsatser? Då var frågan en beskattningsangelägenhet, hvaröfver rike er allena egde beslutanderätt. Nu äter är saken så ut slutande ekonomisk, att några industriidkare äro rätta vederbörande och sakegare, som icke få dömas Sohördan.4 Och det ör Dugligt Allehanda, som djerfves beskylla svenska pressen alb solömma sina principer, då de koun i kollision med egna tycken och system. Slutligen beklagar sig Dagligt Allehanda öfver vär underlåtenhet att återgitv a de I hufvudsakliga innehållet if dess före egäene artiklar, hvilka genom vår kritik skulle hafve blifvit helt och hället förvrängda. Vi had ikväl anmärkt och gjort till förmål för våra erinringar just det. som efter vår uppfatt ij ning var artiklarnes hufvudsakliga innehåll, eller att en s straktat, som skulle medöra stora fördelar för handelsflottan oc exporten af våra förnämsta produkter — odes för landets hufvudnäringar — af ligt Allehanda motarbetades i de jem de små näringarnes, några fabrikers och handtverkeriers förmenta intresse. Och att vi icke misstagit oss om detta Dagligt Allehaddas hufvudsyfte bar hon sjelt nu fullkomliet bekräftat genom påståendet att fabrikstföreningen i Stockholm och de industriidkare denna och dylika föreningar representer (således hvarken jordbrukare eller skeppsredare eller jernoch sägverksegare m. il.) I vore rätte sakegare och vederbörande att i traktat n höras. 0-7 ee Vi förut tillkännagilvit o den tillförlitliga kännedom om de mmelserna, som för ett moget omdöme i detaljerna erfordras. Men at traktaten, äfven sådan den al Dagligt Allehanda omförmäles, måste blifva al vä sentligt och välgörande inflytande på vår sjöfart. och export tycka vi oss ego grundade skäl att antaga. Enligt ett fi rande I atsbe h. Gripenstedis yttrande på riddarhuset under sista riksdagen, uppgå de tounagcafgifter, hvilka ett svenskt fartyg om 120 läster har att i fransk hamn erlägga, till icke mindre än 1600 rdr rmt. I ; ligt Allehanda förmält, de till Jikhet med hvad i eller 40 i öre per s lika mycket vid utgaendet, d. v. 8. 96 rdr, så är Is sanning denna nedsättning så cly dlig, att vår sjöfart på Frankrike deral måste i hög grad underlätt tas och snart uppnå med närvarande ytterst tryckande förhållanden ojemförlig utveckling, hvaraf icke blott manar ulan äfven exporten af våra skrymmande varor nödvändigt måste hemta hittills kna ippast beräkneliga fördelar. Att Sådant at Dagligt Allahanda emellertid skattas till litet eller intet kommer sig naturligen deraf, att Da ligt Allahandas vederbörande f socker, papper och dylikt och att Sverges vil, enligt dessa vederbörandes kortsy ntauppfattning, framför allt beror på höga priser och uteslutande förbrukning af svenska industriens alster, för uppnående al hvilka lyckliga för -hållanden en sannt fosterländsk lagstiftning naturligtvis är icke blott berättigad utan skyldig att, fri från allt blödigt undseend e för folket, palägg a och vidmalt hålla så dryga tullafvilter, som de der rätta vederbörande pröfva för sig fullt lugnande! hamn crlägår läst vid inoch LITTERATUR TIDNING EInnehb G. Kleen, Om t a armän. — Lundequist, Sverges Rikes Lag, 14:te upplagan. — Naumans Tidskrift. — Utländsk litteratur. — Litteraturoch konstnotis Om fransyska armen, antenteckningar, sam