Aftonbladet – 27 maj 1864, sida 2

Jag galopperade genom patorna med fara att rida omkull hvar och en som mötte mig. Andtligen uppnådde jag landsvägen, gaf Ralph lösa tyglar och ötverlemnade åt hans instinkt att söka kortaste vägen. Ljus tade då och då genom mörkret och nägra forvagnar stängde vägen för mig. Fa karl blef öfverriden ; men jag frågade ej derefter utan ilade bort, oaktadiiormännens rop. Mina dystra aningar tilltogo oupphörligt. PU ögönblie s dröjsmål och Diane vore kanske förlorad. Jag måste öfvertala henne att fly, att hålla sis deld tills min värja befriat Heune från hennes bödel. Grefven hade säker: redan uppgjort någon listig plan för att plåga henne och förlänga hennes smärta. Jag hade uppnått Semoy. En gång öfver floden återstod mig blott en fjerdedels timmas väg till Maulert. Men hvem målar min förskräckelse då jag, kommen till stranden, fann att floden, efter höstregnet stigit till en otrolig höjd. Jeg stodett ögonblick tillintetgjord af törtviflan. Att återvända och tega vägen ölver bryggan . det vore alt förlora ända till hoppet om räddning. Jag måste öfver floden. Jag anbefallle mitt lif i Guds kond och sporrade Ralph ned i djupet, fast besluten att låta honom simma deröfver, Vid första steget ned i vattnet förlorade han fotfästet och bortfördes af strömmen. Jag uppmuntrade honom med ord och tecken: man skulle trott att han förstod min förskräckelse. Jag höll med stadig hand hans hufvud öfver valtnet, men de uppretade vågornas brus förvirrade honom ; hån tröttnade och jag trodde ett ögonblick att vi båda skulle drunkna, Under tio minuter som syntes mig en hel cvighet kämpade vi mot tusen dödar. Slutligen såg ja mig helt nära andra strandene träd; men alphs krafter vore uttömda: hans hufvud sjönk ped wader vattnet, allt hOnp varg WR.. dög uppgaf ett rop af för;vidlån och sprang ur sadeln för att hjelpa ipp honom; hun andades ännu, men ja rodde mig knuppt kunna draga bönom ne