Aftonbladet – 26 maj 1864, sida 2

äfven der haft sina spioner. Hvarje min obetydligaste handling framlades och uttyddes, som symptom af ett snart utbrytande vansinne. Denna nidskritft var emellertid så sammansatt att den till och med öfverraskade mig; min ungdoms obetänksamheter sålunda upprepade, mångdubblade och öfverdrifna, syntes mig slutligen förfärliga. Men öfverallt i denna berättelse återfann jag minnet af Diane; hennes bild blandade sig i alla dessa hågkomster; en enda tanke beherrskade min själ: jag var skad. Och då slutligen på dessa giftbeänkta sidor upprepades de sednare dagarnes tilldragelser, då hvarje timma nästan äknades vid våra hjertons slag, tillslöt jag gonen, bländad af min dröm. Jag återsåg källan bredvid hvilken Diane afsvimmad hvilade, timmermannens hydda och Vildsvinsheden; jag återsåg de ljufva dagar då ingen af oss vågade förråda sitt hjertas Oro. Jag tror att min förmyndares skrift slutade dermed att han trodde sig genom vittnen kunna styrka att mitt förstånd var rubbadt; men jag hörde det ej, jag hörde blott en stämma som hviskade: ?Andre, jag älskar er... Vill ni ännu dö?? Fredsdomaren väckte mig ur denna hänryckning med dessa ord: De tillkallade vittnena äro i herr grefvens bröd och kunna således endast uppe ysningsvis höras, sade han; emellertid, herr baron, kan ni, om ni så önskar, jälva lem.? ?Bevare mig Gud derifrån, min herre!? utropade jag. Jag har sjelf största fördel it att denna sak blifver fullkomligt utredd.? Man införde nu grefvens kammartjenare,